lördag 21 juli 2012

Stort intresse för Försvarsradion

Igår sparkade jag igång Försvarsradion efter ett drygt halvårs uppehåll. Jag gjorde tillsammans med min politiske sekreterare Erik Hagström ett program i vilket jag kommenterade försvarsdebatten samt redovisade min syn på ett antal frågor. Att försvarsfrågan berör många personer är tydligt. Vi la ut programmet igår kväll och redan är det månadens mest nedladdade program. Det ger motivation till att hålla igång Försvarsradion. Fortsätt skicka frågor och kommentarer så återkommer jag med mina synpunkter i kommande avsnitt av Försvarsradion. Du kan lyssna på det aktuella avsnittet av Försvarsradion genom att klicka på denna länk.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tack Göran (och Erik)!

Befriande att du är ärlig i en rad frågeställningar!

Jonas Hedlund sa...

Hej Göran,

Kul att du drog igång försvarsradion och ännu roligare att du innan bad om frågor som du sedan delvis svarade på i programmet.

Jag uppskattar att du som aktiv politiker rakt ut sa som det är vad gäller försvarsanslagen. Inget val vinns på ökade anslag även om den säkerhetspolitiska situationen motiverar det. Svensken vill ha vård, skola, omsorg och bidrag. Detta beror väl till stor del på 200 år av fred.

Jag hade ställt 5 frågor innan programmet, de flesta av dessa berörde du lite. Dock så svarade du inte på frågan varför vi med värdens högsta skattetryck inte har råd med ett relativt starkt försvar. Vad har Sverige för utgifter andra länder saknar?Dessutom har vi ju goda finanser. Du från "finansen" borde vara mycket lämpad att svara på den frågan.

Sedan tycker jag peronligen att du underskattar och skönmålar Rysslands vapenskrammel och stora upprustning.

Du säger också att ett försvar med alla förmågor, bredd och djup blir alldeles för dyrt och det kan vi aldrig ha vilket är sant. Men du säger inte vad vi borde satsa på istället för att få så mycket försvarsförmåga så möjligt får de få kronor vi lägger på försvaret. Jag är ganska säker på att en försvarsbudget på 2% av BNP eller ca 65-70 miljarder skulle rätt använt avskräcka de flesta väpnade angrepp.

Ser fram emot nästa avsnitt!

Glad fortsättning på ditt lååånga sommarlov :-)

//Jonas75

Göran Pettersson sa...

Hej Jonas 75!
Jag trodde att vi berörde alla frågeställningar men vi missade uppenbarligen din. Då får vi väl ha den som en cliff hanger till nästa avsnitt.

Det känns bra att ha ett uppehåll med alla formella möten så att man hinner att göra lite andra saker som är viktigt, t.ex. Försvarsradion och att vägleda en praktikant!

Mvh!
Göran

essenonvideri sa...

Tack för ett intressant program. Jag håller inte med dig i allt du säger, men jag uppskattar att du tar upp denna viktiga fråga och ditt resonerande tonfall. Det märks att du är väl insatt i frågan.

Först till det jag instämmer med. Det är hög tid att göra vårt säkerhetspolitiska vägval, och valet borde otvivelaktigt vara NATO-anslutning. Därefter kan vi bygga upp vårt försvar utefter de givna förutsättningarna. Jag instämmer även i att det säkerhetspolitiska läget, den just nu negativa utvecklingen i Ryssland till trots, är klart bättre än under kalla kriget, samt att försvarsfrågan aldrig (i alla fall inte förrän det är för sent) är något man vinner stora väljarskaror med.

Nu till lite frågor och invändningar. Du talar mycket om skillnaden mellan sakinnehåll och politiskt manövrerande, och om värdet av det förra. Med tanke på försvarsfrågans låga profil, är det inte så att utrymmet för populism (förutom när det gäller viss lokalpatriotism) är ganska begränsad? Är det inte så att politikerna har ganska stor frihet att öka eller minska anslagen till försvaret utan att väljarna egentligen bryr sig?

Jag tycker att man som politiker gör det lite lätt för sig när man ursäktar bristande satsningar på försvaret med att väljarna inte frågat efter det. Försvaret är en kärnuppgift för staten, den kanske allra viktigaste. Jag tycker att man kan förvänta sig av de som gör anspråk på att få leda landet att de skall fatta de beslut och avsätta de medel som ger oss en rimlig försvarsförmåga utan att väljarna kräver det, och utan att förvänta sig kortsiktiga opinionsmässiga vinster som tack.

Jag menar att vårt försvar behöver ett rejält tillskott i anslagen (vilket du personligen verkar hålla med om i alla fall delvis). Det dilemma som jag kan ana mig till att ni som är beslutsfattare brottas med är, om man nu anslår mer pengar till försvaret, vad skall då pengarna användas till?

Problemet är att svaret ser radikalt annorlunda ut om vi rustar för att försvara oss i samverkan med andra (NATO), eller om vi tänker oss att göra så gott vi kan på egen hand. Om vi köper materiel och bygger upp en organisation som passar den ena lösningen bäst och sedan väljer den andra har vi ju kastat en stor del av pengarna i sjön. Jag har därför all förståelse för att det säkerhetspolitiska valet måste komma först, och de försvarspolitiska prioriteringarna sedan.

NATO-frågan har dock varit på tapeten i snart 20 år nu. Hur länge kan vi egentligen hålla på och vela? Är det inte dags att ställa saken på sin spets? Antingen går vi med i NATO, och börjar återuppbyggnaden av vårt försvar efter de premisserna och med en mindre anslagsökning (kanske 50-100%), eller så bestämmer vi att vi skall stå ensamma, och bygger upp ett försvar som på egen hand skall kunna bita ifrån sig så pass att det åtminstone blir kostsamt för en angripare att ta oss, vilket knappast kostar 10 gånger dagens försvarskostnader, men kanske 3-5 gånger.

Jag inser att det, inte minst med folkopinionens inställning, finns en risk att det blir ”fel” beslut, men hellre det än att fortsätta med det sämsta av två värdar, åtaganden utan att få några garantier tillbaka, och ett försvar som varken kan försvara oss ensammet eller i samverkan med andra.

Med tanke på att utvecklingen tycks gå i en riktning där tröskeln för ett NATO-inträde återigen börjar växa, så ser jag ingen vinst i att fortsätta förhala ett avgörande. Tar vi inte steget nu kommer det sannolikt aldrig att ske, och i så fall är det bättre att smälla igen dörren nu än om några år, så att vi slipper förlora ännu mer tid.

Om man gör en konsekvensanalys av de två huvudalternativen där man tittar på utformningen av försvaret och vilka anslag som skulle krävas för varje alternativ, borde det dock bli ganska uppenbart för alla som inte är USA-hatare av födsel och ohejdad vana (v & mp) att endast det ena alternativet är en framkomlig väg. Jag tror därför och hoppas att en sådan analys kan leda till att alliansen och sossarna gör gemensam sak och postar vår medlemsansökan.

Lycka till!