tisdag 28 augusti 2012

Försvarsmaktsutformning 2

Beslutet att gå vidare och utveckla JAS E/F har gett anledning till att fundera lite runt möjligheterna att bedriva långsiktig försvarsplanering. I en ideal värld så kan man rent analytiskt ta fram hur försvarsmakten ska se ut om tio år för att då var rätt avvägd för att möta de då gällande hoten. Om man sätter sig in i frågorna lite djupare inser man snart att antalet variabler är närmast obegränsat och att de inte alltid heller varierar helt förutsägbart. Dessutom styrs planeringen av ett mycket stort antal ramvillkor som bestämmer förutsättningarna. Jag skulle vilja påstå att JAS är ett sådant ramvillkor. När det första beslutet om utveckling togs så innebar det att vi för lång tid slog in på en väg där beslutet att utveckla E/F bara är ett naturligt och närmast givet steg. Om vi inte valt att utveckla E/F så skulle enligt min bedömning ändå stora resurser behövt avdelas för att vidmakthålla kompetens vid Saab för att hålla liv i C/D. Sverige har också åtaganden mot andra stater som valt JAS. E/F är också operativt nödvändigt då de tidigare versionerna inte har den utvecklingspotential för sensorer och vapen som krävs för att göra systemet operativt relevant i en inte alltför avlägsen framtid. 

Så till den stora frågan om antal. Vilket antal E/F kommer Sverige att behöva om 15 år? Jag kan ödmjukt konstatera att jag inte är förmögen att svara på den frågan. Jag har mycket svårt att tro att det finns ett exakt svar. Det har också mycket att göra med hur ett antal andra saker utvecklar sig. Hur utvecklas hoten, vad gör våra grannländer (NO, DK, SF), hur ser USA:s engagemang i Europa ut, vilken total försvarsbudget finns det folkligt stöd för etc. När man fattar utvecklingsbeslut finns det en tendens till att man bygger besluten på att ett stort antal flygplan ska införskaffas. Detta antagande gör att utvecklingskostnaden på enskilt flygplan blir rimlig och utvecklingsalternativet klarar jämförelsen med direktanskaffning. När det gäller utvecklingsbeslutet av E/F förefaller man inte ha gått i den fällan det tycker jag är bra. Om det om tio år skulle visa sig att vi borde ha fler flygplan så torde en ökad takt i produktionen vara möjlig att åstadkomma. 

Slutligen, ytterligare en försvårande faktor vid försvarsplaneringen. Sveriges säkerhetspolitik haltar. Det bidrar med ytterligare ett mycket svårhanterat ramvillkor. Ett natomedlemskap skulle innebära att vi kunde bygga planeringen runt vissa mer handfasta antaganden.

6 kommentarer:

J.K Nilsson sa...

Göran, jag läser ofta dina inlägg med stor behållning och jag hoppas att du finner min kommentar intressant att fästa uppmärksamheten vid även om den beskriver en mycket optimistiskt hållning.

Min åsikt är att vi, precis som jag skrev på min Blogg, när vi har ett ansvar för taktisk och teknisk utveckling samt utbildning både i marktjänst och flygtjänst säkerställer att vi kan genomföra detta genomföra detta. Där har vi ett embryo till att börja räkna och jag hänvisade till Wiseman i den beräkningen.

Ett 60-tal flygplan används för utbildnings och utvecklingsändamål. Därefter måste vi ha flygplan till våra divisioner. Vilka uppgifter skall dessa ha? Tittar vi strikt på luftförsvarsrollen så kan vi tjuvkika på vad Chefsingenjören skrev här: http://chefsingenjoren.blogspot.se/2010/01/upprop-radda-arnabasen_23.html För att hålla en rote (två flygplan) i luften över över tiden över Stockholm med start på F7 Såtenäs krävs det i den idela världen tio flygplan men i själva verket når vi efter en vecka ett behov som motsvarar Flygvapnets samlade resurser. Att kontinuerligt patrullera med rote i ett område som motsvarar Stockholm ifrån en ett basområde som motsvarar Såtenäs går då åt ett sextiotal flygplan. Jag tänker mig att vi skall kunna möta ett hot mot Sverige på de avstånd som gör att en tänkt fiendes vapen har svårt att verka mot mål. Vilket innebär dessa avstånd mellan basområde och operationsområde.

Vill vi patrullera två områden med rote räcker ett 60 tal flygplan i bästa fall tre dagar. Observera att för att vi skall kunna ha fähiga piloter krävs det att dessa flygplan finns tillgängliga i den dagliga tjänsten.

Med den lösning vi har valt i Sverige med ett obefintligt luftvärn och att vi skall ha ett moderflygvapen så krävs det i runda slängar 120 flygplan för att ha ens ett rudimentärt skydd av de svenska gränserna.

Min syn är att luftvärn kompletterar förmågan och uthålligheten. En rote C/D i luften med de betingelser jag beskrev ovan har en ringa förmåga att verka mot lufthot, de kan mer verka i rollen att identifiera. JAS 39 E/F med Meteor som jaktrobot har betydligt bättre möjligheter att verka men vi får möjligheter att bära mer vapen, kravet på tillgängliga flygplan minskar inte.

Om vi hade ett bra luftvärn i Sverige så är mitt tänkta förlopp att vi håller flygplan i luften enligt ovan i ett skymningsläge. Jag tvivlar på att vi skulle få skjuta Lv-robot mot anflygande oidentifierade flygplan när det inte råder krig. Alltså håller vi rote i luften kontinuerligt på ett avstånd ifrån svenska bekämpningsvärdiga mål som möjliggör insats med luftvärn. När kriget bryter ut kan vi byta beredskap i luften mot flygplan i beredskap på marken. Vilket frigör flygplan för andra stridsuppgifter. Jag utgår ifrån att luftvärnet har eldtillstånd mot oidentifierat flyg i detta fall.

Jag skulle vilja säga att 100 flygplan är ett minimikrav om vi löser skolning och utveckling på ett smart sätt. 120 flygplan om vi håller fast vid dagens lösning. Att fortsätta diskutera numerär kommer då att bli en fråga om vi skall ha högre ambitionsnivå än den ovanstående som är en skamgräns för funktionen hos ett flygvapen.

J.K Nilsson

Anonym sa...

Göran,

En sak är väl helt säker, en M-regering med Reinfeldt och Borg skulle inte "öka produktionstakten" även om bomberna ramlade ner över slottet.

Fakta är att Sverige nu bestämt sig för att ha det svagaste flygvapnet i Skandinavien om 15 år.
Flottan och armen är redan idag svagast i Skandinavien.

40-60 JAS E/F som Sverige anskaffar är jämfört mot Norges 56 F-35 ett skämt, även fast JAS E/F är ett hyffsat flygplan så är F-35 och de kommande Ryska planen överlägsna.

Norge och Danmark har dessutom NATO's flygstyrkor till sitt förfogande om det blir allvar.

Arma oss Svenskar.

//Jonas75

motvalsarn sa...

"Så till den stora frågan om antal. Vilket antal E/F kommer Sverige att behöva om 15 år? Jag kan ödmjukt konstatera att jag inte är förmögen att svara på den frågan"

Bra insikt. Tyvärr så delas den inte av regeringen. Istället för att förutsättningslös utreda behovet - även om vi redan här bortser från att ÖB, som bör ha en viss sakkunskap i sakfrågan, menar ett behov om MINST 60 - 80 plan - kommer regerinen fram till ett 50 % mindre antal.

Hur då, undrar jag? Varifrån kommer denna vishet och analyskraft?

motvalsarn sa...

Ja, lite knas i %-satserna där. Men om vi antar att ett antal flygplan avgår till utveckling och utbildning närmar vi oss sanbbt detta antal plan som ingår i den faktiska stridsorganisationen.

Anonym sa...

Nu liksom när JAS sjösattes för drygt 30 år sedan handlar det om att skapa förutsättningar för en fungerande operativ helhet. Det förutsätter en total försvarsekonomi på en helt annan nivå än idag. Alltför litet förefaller hittills ha tänkts om JAS roll/uppgifter i det framtida svenska försvaret. Luftförsvar? Av vad?

Anonym sa...

Bra med ramvillkor! Ger förutsättningar till omplanering - vilket också är en nödvändighet för att vara följsam mot förändringar av behov/hot och andra säkpol skeenden. Grunden lades som sagt för 30 år sedan - redan då var JAS ingen solitär - utan ingick i ett system av system - som har en naturlig fortsättning. Just nu så blev nog beslutet grundat troligen mest på att lägga fast ramvillkor (ökad tydlighet om vår vilja) ge inriktning för FoU och förutsättningar till internationella samarbeten.