Det här med ekonomiska ersättningar till förtroendevalda är inte lätt. En av de vanligaste frågorna jag får när jag tar emot gymnasieklasser i riksdagen är ”Hur mycket tjänar du?”
När jag berättar att ersättningen till riksdagsledamöter är 54 500 kronor i månaden brukar det gå ett sus genom gruppen. Jag brukar därefter berätta att alla riksdagsledamöter får samma ”lön” när de tjänstgör i riksdagen. Under vår tid i riksdagen är vi tjänstlediga från våra vanliga jobb. För en del innebär riksdagsarvodet att de får mer än dubbelt så mycket som de tjänade innan medan andra får avsevärt mindre än vad de hade i lön för sina ordinarie arbeten. Jag som arbetade som officer innan jag började i riksdagen hösten 2006 gick ganska jämnt upp. Jag hade lite lägre grundlön i Försvarsmakten men å andra sidan rätt till övertidsersättning. Frågan om ersättningen till förtroendevalda är svår. Ersättningen ska uppfattas som rimlig av allmänheten och samtidigt vara så pass hög att den inte begränsar urvalet av ledamöter. Dessutom ska den enligt min uppfattning fastställas av en oberoende enhet och inte av riksdagsledamöterna själva. Detta är precis samma system som med lagarna, riksdagen stiftar lag men det är oberoende domstolar som dömer. Därför tycker jag att det är olyckligt när enskilda riksdagsledamöter försöker vinna popularitetspoäng genom att överta arvodesnämndens uppdrag att bestämma ersättningarna. Jag har fullt förtroende för nämnden och dess ordförande Johan Hirschfeldt. Det var samme Hirschfeldt som helt osentimentalt strimlade regeringen Perssons hantering av tsunamikatastrofen. Jag har personligen inget emot om nämnden kommer fram till att arvoden inte höjs under året men samtidigt kommer jag inte protestera om de höjs. Den som tycker annorlunda kan ju alltid fritt att skicka in pengarna till staten som gåva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar