söndag 27 maj 2012
Man får det man mäter
PJ Anders Linder skriver idag tankeväckande om McKinsey & Co Sverigestudie. I rapporten lyfts den bristande utvecklingen inom den offentliga sektorn fram. Jag anser att en stor del av skulden till att den offentliga sektorn inte har utvecklats i samma takt som exportsektorn är sättet vi mäter. Tyvärr har såväl fackföreningar och politiker fallit offer för vår egen retorik. Kvalitet inom offentlig sektor mäts inte sällan i form av resursförbrukningen. Detta gäller såväl bistånd, militär utgifter som personaltäthet. Detta sätt att mäta leder till att högre reell kvalitet till lägre pris uppfattas som en kvalitetssänkning. Däremot uppfattas ineffektiva arbetssätt som högkvalitativa då de förbrukar mycket resurser. För fackförbunden och kanske framförallt deras medlemmar leder fokusering på personaltäthet till att löneutvecklingen släpar efter sektorer där produktivitetshöjningar bejakas.
Ett bistånd som kostar 10 % mindre men ger 10 % större fattigdomsbekämpning. Ett försvar som kostar 10 % mindre men som ger 10 % större försvarsförmåga. En skola med 10 % färre lärare men som når bättre studieresultat. I den resursförbrukningsfokuserade debatten skulle alla dessa tre exempel presenteras som neddragningar och kvalitetsförsämringar.
SvD
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Förvisso får man vad man mäter men
det intressantaste i artikel hittar jag i näst sista stycket som handlar om strukturer.
”att man slutar splittra upp ansvaret för omsorg, skola och sjukvård på 290 kommuner och 20 landsting”
När sådana strukturella förändringar prövas och visar sig framgångsrika, utvärderas och utvärderingen ger vid handen att största problemet är de som sitter vid rorkulten
då skall förändringsarbetet avslutas och återgång skall ske till hur kontoplanen såg ut före de strukturella förändringarna prövades. Fragmentisering blir näst intill religion.
Betr. detaljstyrningen av byggindustrin, där är frågan om av-och omreglering räcker.
Här tror jag också att det är mer frågan om strukturer.
Så länge den politiska retoriken handlar mer om hur många undersköterskor, lärare och poliser vi har och inte om hur de arbetar eller vilken stödstruktur de ges omkring sig så kommer låg effektivitet alltid premieras. Att ha utbildade poliser till att skriva ut polisernas lönecheckar eller läkare till att skriva adresser och klistra frimärken på utgående post istället för att annan (och billigare) personal som gör sådana uppgifter och frigör tid för kärnverksamheterna kan tyckas vara idioti. När den politiska retoriken fokuserar på antalet i en viss befattning eller hur många skattekronor som läggs på en viss verksamhet blir det dock helt logiskt. Med fler läkare och färre sekreterare i vården så behövs det mer skattepengar för att ta hand om ett givet antal patienter. Det är enkelt att framställa som högre kvalitet. Detsamma gäller poliserna som istället för att upprätthålla lag och ordning stämmer av kollegornas arbetstimmar och semesterskulder.
Jag skulle gärna se en bredare samhällsdebatt kring vad det är som ger effektivitet i vård, utbildning och andra samhällsfunktioner men så länge löften om fler lärare ger fler röster än idéer om effektivare utbildning så riskerar vi få leva med överläkare med 12 års utbildning som adresserar och frankerar utgående post istället för att möta patienter.
Problemet är att veta vad man ska mäta för man ser som sagt endast det som mäts. Och blir det fel sak som mäts får det stora konsekvenser. En relevant jämförelse är polisen. En av polisen uppgifter är att motverka rattonykterhet och lagföra eventuella förbrytare. "Någon" ansåg att det gjordes bäst att mäta antalet kontroller dvs "blåsningar". Sedan höftades någon siffra fram. Som sedan dividerades för att passa den enskilda polisen. Metoden ifråga får säkert en och annan gammal sovjetisk centralplanerares hjärta och värma, men jag talar om Sverige nutid. Vilket ledde till att poliser som inte är dumma anpassade sig och placerades så att frekvensen dvs blåsningar/per tidsenhet vart högsta möjliga. Att fånga en rattonykter person drog givetvis ner frekvensen vilket gjorde att placeringen anpassades för att minimera "fångsten". Vad resulterade detta i? Joho stort antal poliser som slösar bort tid på att tillfredsställa någon nummertokig byråkrat. Händelsen visar förutom utfallet av en bristfällig metod även på icke önskvärda strukturer. Där anpassning av dåliga direktiv går före dialog och revidering av icke önskvärt utfall.
Skicka en kommentar