Försvarspolitisk debatt

I fredags blev det allmänpolitisk debatt i kammaren. Vi var bara två ledamöter som tog tillfället i akt och debatterade försvarsfrågor. Här följer mitt anförande samt påföljande replikskifte. Du kan fundera över varför tilltalet av talmannen ändras mellan anförandet och repliken :-)

Anf. 234 GÖRAN PETTERSSON (m):
Herr talman! När jag anmälde mig till den allmänpolitiska debatten angav jag att jag ville tala under rubriken Försvars- och säkerhetspolitik. Det är två ämnen som är intimt sammankopplade, och enligt min uppfattning går det inte att på ett meningsfullt sätt behandla det ena utan att diskutera det andra. Trots att dagens debatt har den formella rubriken Försvarspolitik tänker jag utnyttja möjligheten att även göra en koppling även till säkerhetspolitiken.
I februari 2002 enades fyra av riksdagens partier om en beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska hållning. Där sades bland annat: ”Sverige är militärt alliansfritt.” Vidare fastställdes: ”En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik.”
Vad har då hänt sedan dess? Först fick vi försvarsbeslutet 2004 som innebar en mycket stor neddragning av försvarets insatsorganisation. Nu har vi budgetpropositionen för 2008 som är en fortsättning på försvarsbeslutet med reduceringar av materielanslaget. Oppositionen föreslår i sina olika budgetmotioner dessutom ännu kraftigare reduceringar på försvaret.
De flesta initierade bedömare är nu av uppfattningen att Sverige inte längre har en självständig och allsidig försvarsförmåga. I det korta perspektivet är detta hanterbart då det inte föreligger något militärt hot mot landet. Man kan lite förenklat säga att vi i dag har en vackert-väder-lösning, och så länge vädret är vackert är lösningen bra. Men förutsättningarna att klara ett försämrat omvärldsläge är dåliga.
Överbefälhavaren Håkan Syrén uttrycker detta i sin bok Både och på följande sätt:
”Sverige är precis som andra europeiska småstater beroende av en fungerande europeisk säkerhetsstruktur. Någon möjlighet för oss att skydda oss helt på egen hand om det säkerhetspolitiska läget i Europa skulle försämras på ett avgörande sätt kommer inte att finnas.”
Kungl. Krigsvetenskapsakademien bedriver för närvarande ett större projekt med namnet På egen hand eller tillsammans? Den europeiska småstaten i en ny tid? Vid akademiens höstsymposium i onsdags var slutsatsen tydlig – alternativet på egen hand är överspelat.
Min slutsats av allt detta är mycket enkel: Försvars- och säkerhetspolitiken hänger inte längre ihop.
För att få tillbaka en sammanhängande försvars- och säkerhetspolitik krävs antingen en mycket kraftig höjning av försvarsanslaget eller att säkerhetspolitiken anpassas till verkligheten och att Sverige ansluter sig till Nato.
Då kan följande fråga ställas: När kan man ändra säkerhetspolitik? Det bästa tillfället för att göra en sådan förändring är när det råder ett relativt avspänt läge i närområdet. Det innebär att vi nu är inne i en sådan period där ändringar i säkerhetspolitiken kan ske med relativt små spänningshöjningar i närområdet.
En anslutning till Nato bör ske samordnat med Finland och med stöd av en bred parlamentarisk majoritet. Vidare bör beslutet vara folkligt förankrat. Detta kommer att kräva ett stort politiskt ledarskap framför allt från de partier som under lång tid propagerat mot ett medlemskap. Situationen liknar i många stycken den som rådde inför vår medlemsansökan i EG/EU.
Moderaterna och Folkpartiet har redan tydliga partibeslut för ett svenskt Natomedlemskap. Bollen ligger hos Socialdemokraterna.
Säkerheten mot yttre hot tillhör statens huvuduppgifter. Det är därför oacceptabelt, enligt min uppfattning, om ett ledande parti, troligtvis mot bättre vetande, bedriver en populistisk politik som riskerar Sveriges säkerhet. Det är hög tid att Socialdemokraterna i grunden omvärderar sin syn på säkerhetspolitiken. Det är dags för ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker att sätta Sveriges säkerhetsintressen framför partitaktiken. Det är dags för Mona Sahlin att visa samma ledarskap som Ingvar Carlsson gjorde när han förändrade Socialdemokraternas Europapolitik och inställning till Europeiska unionen.
Jag vill avsluta med att citera ur överste Ulf Henricssons anförande vid Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium. Jag kommer dock inte att göra det på samma stockholmska som han använder. Han sade: ”Säkerhetspolitiken ska styras av logik och analys inte av känslor och opinionsvindar.”

Anf. 235 PETER RÅDBERG (mp) replik:
Fru talman! Göran Pettersson vurmar för Nato. Du lär nog vara ganska ensam om det. Såvitt jag förstår har regeringen inga ambitioner om att Sverige ska bli ett Natoland under denna mandatperiod. Jag får därför önska dig lycka till med den kampen.
Du säger att vi inte har någon allsidig försvarsförmåga. Men det har Sverige egentligen inte haft på mycket lång tid i den meningen att vi kan försvara Sverige om vi skulle bli angripna.
Det lyckliga nu är, Göran Pettersson, att vi har gått från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Endast 10 procent av den totala försvarsbudgeten går till det insatsförsvar som riksdagen enhälligt beslutat om.
Du talar om att du vill ha både ett insatsförsvar och ett invasionsförsvar. Då vill jag fråga dig: Har du övergett tanken på ett insatsförsvar? Om man ska ha ett invasionsförsvar också talar vi om en tredubbel försvarsbudget i framtiden.

Anf. 236 GÖRAN PETTERSSON (m) replik:
Fru talman! Tack för stödet i den fortsatta kampen! Jag är helt medveten om att detta är en långsiktig process. Som jag säger är förutsättningen för ett Natomedlemskap en bred parlamentarisk uppslutning och en folklig förankring. Det är inte ett arbete som genomförs i en handvändning. Jag tror därför att det kommer att ta avsevärt längre tid än en mandatperiod. Din bedömning av vad regeringen har uttalat i frågan är helt rätt.
Beträffande detta dubbla försvar förespråkar jag inte linjen att vi skulle bygga två olika försvar, ett självständigt nationellt försvar och ett insatsförsvar för internationella insatser. Jag anser att vi ska gå alliansvägen, Natovägen, som innebär att det blir ett försvar för båda uppgifterna och där man hjälper varandra.

Anf. 237 PETER RÅDBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag har en fråga till dig, Göran Pettersson. Vi har beslutat i denna kammare att ha just ett insatsförsvar. Om vi ska förverkliga det handlar det väldigt mycket om att lägga fram en budget för ett insatsförsvar, vilket inte har skett. Vi har fortfarande en budget för ett invasionsförsvar. 90 procent av budgeten är för invasionsförsvar och endast 10 procent för insatsförsvar. Säger du nej till det? Det hoppas jag att du inte gör. Då får du helt enkelt lägga om politiken. Jag vill ha svar på om du har sagt nej till ett invasionsförsvar eller inte.

Anf. 238 GÖRAN PETTERSSON (m) replik:
Fru talman! Nej, jag är en mycket stark anhängare av en satsning som innebär ytterligare fokusering på insatsförsvar. Men som jag framförde i mitt anförande bygger den tesen på att man då har en säkerhetspolitisk lösning som säkerställer det nationella försvaret i en annan lösning. Om man gör en fokuserad lösning på ett insatsförsvar och inte löser den andra delen står man ensam och oskyddad i ett förändrat omvärldsläge.

Andra bloggar om: försvarspolitik, Nato, försvaret