fredag 3 april 2009
Klassisk folkbildning
Den lokala avdelningen av Pappers vid bruket i Hallstavik ger ut en egen tidning. Det är en mycket välgjord och i många stycken läsvärd tidning vid namn Pappersmagasinet. Tidningen verkar ofta i en klassisk folkbildande anda. I några av de senaste utgåvorna har man gått igenom de politiska ideologierna och i det senaste numret avhandlades konservatismen. Redaktören för tidningen, Roger Berglund, kontaktade mig och undrade om jag kunde ställa upp som exempel på en konservativ politiker. Nu uppfattar jag mig kanske inte direkt som urtypen för en konservativ men relativt mina riksdagskollegor så stämmer nog epitet så jag tackade ja till inbjudan. Resultatet finns att läsa i vårnumret av Pappersmagsinet som härmed rekommenderas till läsning. Avsnittet om konservatismen börjar på sidan 6. Läs gärna även tidigare utgåvor av Pappersmagasinet och öka din bildningsnivå om andra ideologier. Om intresse finns så återkommer jag gärna som gäst i Pappersmagasinet, måhända kunde ämnen som finanskrisen och energipolitik vara av intresse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Hej Göran!
Eftersom du var en förespråkare av FRA, och jag inte riktigt vet vart man ska vända sig med politiska åsikter, skriver jag till dig angående ipred.
Jag hoppas att du kan ta dig tid till att läsa min text och möjligen ge mig ett svar som gör att det känns bättre. För jag hoppas att jag har misstolkat lagen, och att jag inte har någon anledning att känna som jag känner.
90 % av de som våldtar går fria. Hur många olösta mord finns det inte? Hur många misshandelsfall, rån, för att inte tala om cykelstölder, är det inte som aldrig blir lösta?
Men man har ändå förstått. Nej, man kan inte bara bryta sig in i pedofilens dator och ta fram hans barnpornografi utan åklagarbeslut. Det skulle vara integritetskränkande. Vi har accepterat detta. Skakat sorgset på huvudet när pappan som våldtagit sin dotter går fri, men förstått att inte mer går att göra. Vi har nämligen en grundlag i Sverige som ska skydda oss, så att vi inte ska behöva visa allt vi gör bakom stängda dörrar för herr storebror. För att skydda vår integritet, vår stolthet och vårt sociala liv. För att vi ska känna oss trygga och slippa vara övervakade hela tiden, för att inte sätta oskyldiga bakom galler.
Då plötsligt kommer det en ny lag som går rakt över denna grundlag. Plötsligt har upphovsmännen rätt att vid misstanke gå in och kolla vilka internetsidor folket går in på. Men det är inte för att stoppa pedofiler, våldtäktsmän, bankrånare eller mördare. Nej, de som storebror är ute efter är några mycket hemskare människor. Nämligen de som tankar ner filmer och musik illegalt på internet, något som det för övrigt fortfarande pågår debatt kring om det gynnar eller missgynnar mediabranchen. Något som knappast har förstört någons liv.
Jag försökte diskutera detta, för mig absurda, faktum med två vänner. Men kände mig bara dum i och med att jag blev så upprörd. De ryckte bara på axlarna, "det ÄR ju faktiskt olagligt". Vilket är sant, det är olagligt, det är inte därför jag är upprörd. Jag kan börja betala för de fåtal filmer jag laddar ner, börja se serierna på TV istället för på datorn, och återgå till att be mina vänner skicka bra musik istället för att ladda ner. Inga problem.
Så varför var jag så upprörd, varför var jag så arg, och varför hade en klump börjat ta form magen?
Först tänkte jag att jag var rädd. För grundlagarna ska ju faktiskt inte gå att korsa, de ligger där, som ett skydd för demokratin. Det här är andra gången grundlagen korsas (jag antar att ingen glömt FRA?), så vad är nästa steg?
Men detta har jag redan tänkt på, och även om det gör mig obehaglig till mods var detta ej anledning nog till klumpen i magen.
Så insåg jag att det här som för de flesta bara är svarta siffror på vitt papper, tråkig statistik som man kan sucka åt när man läser det i tidiningen, för mig är någonting helt annat. Delar av mitt liv gömmer sig bakom de där siffrorna.
Jag är själv en av de 90% vars förövare gått fri. Jag brydde mig inte ens om att anmäla, för jag visste att det inte skulle vara någon ide, att det skulle göra mig mer illa än nytta, och jag känner alltför många tjejer som delar mitt öde.
Jag jobbar på ett av de BUP som finns i Sverige, och får möta många av de barn som gömmer sig bakom uppstyltade rubriker i kvällspressen. Jag har sett 15åringen som blev gruppvåldtagen i en park, pratat med sjuksköterskan som tog emot den lilla flicka som knivskars och våldtogs av tre män, jag har lekt med 5åringen som, trots att hon inte vill det, måste fortsätta träffa sin pappa, eftersom bevisen om incest inte höll i rätten. Jag har pratat med mamman vars 2åring attackerades i tunnelbanan av en galen man, träffat storebrodern till ett av de alltför många barn som våldtagits av en okänd man i en lekpark, sett familjen med den apatiske sonen, som för andra gången fått avslag på sin asylsökan. (viss modifiering av ålder odyl, för att värna om sekretessen)
För mig är det inte bara siffror. För mig är det människor. Jag skulle kunna skriva i en evighet om de orättvisor jag mött, de tragiska livshistorier jag hört och de människor som finns bakom.
Det känns som ett slag i ansiktet att ni politiker är villiga att korsa en grundlag för att komma åt exempelvis mig själv för fildelning, men inte för att stoppa den som gav mig ärr för livet, de okända personer som just nu håller på att ge någon annan ärr för livet.
Vad sänder det ut för signaler? Det är okej att våldta, men banne mig om du tar en film från ett multimiljondollarföretag som knappast kommer att gå under av den utveckling som pågår idag. Gör du något så hemskt, så förfärligt... Då måste vi gå emot demokratin för att få stopp på't.
Det finns andra vägar att gå för att stoppa fildelning, liksom ni har sagt att det finns andra vägar att gå för att stoppa incest, våld och hot. Varför är det okej att strunta i integriteten för mediabolagens skull, men inte för folkets?
Jag kanske har missat någonting i debatten, som gör att detta är mer okej. Men som det är nu känner jag mig kränkt. Jag känner mig sviken och jag har tappat förtroendet för er som bestämmer.
Kan du ge mig ett svar som gör att jag återfår förtroendet?
/Erika
Hej!
Tack för din långa och viktiga kommentar. Trots att den inte avhandlar inlägget så väljer jag ändå att ge dig ett kort svar direkt här på bloggen.
Jag är för ett starkt rättsamhälle som griper, åtalar och dömer dem som begår brott. De som begår grova våldsbrott vill jag dessutom ska dömas hårt. Men rättsamhället ska också vara rättsäkert så att den som är oskyldig inte döms. Samhället ska också slå vakt om den personliga integriteten.
Här uppstår givetvis många gånger konfliktsituationer och då måste lagstiftningen beakta båda perspektiven.
Det har den senaste tiden varit mycket fokus på FRA och IPRED. Många har uppfattat att deras personliga integritet hotas av lagstiftningen. Jag anser att kritiken i många stycken är kraftigt överdriven. Jag anser att den personliga integriteten idag hotas avsevärt mer av system som köpkort, Facebook, Google m.fl.
Under framtagandet av IPRED-lagen har synpunkterna från moderata riksdagsledamöter med helt olika synsätt beaktats. Det har å ena sidan varit kulturpolitikerna som velat bevaka upphovsrättsägarnas äganderätt och å andra sidan ledamöter som bevakat fildelarnas intressen. Jag tillhör ingen av de två falangerna men jag tycker att man i lagstiftningen beaktat båda sidors argument. Lite förenklat kan man säga att båda sidorna är rimligt missnöjda.
Min gode vän och riksdagskollega Karl Sigfrid kan ge dig mer detaljrik information om lagens utformning och konsekvenser. Du finner hans blogg på sidan http://sigfrid.wordpress.com
Hej igen!
Tack för ditt, otroligt snabba, svar!
Dock fick jag inte svar på det som har gjort mig upprörd angående lagen.
Det är anledningen till lagen som gör mig arg. Att ni kan kränka integritet för något så larvigt som fildelning, men inte för att stoppa våldtäktsmän och pedofiler. Kanske var jag otydlig på den punkten.
Du har en poäng i det du skriver om facebook och kortköp, men där finns en avgörande skillnad. Vi VÄLJER SJÄLVA vad som ska läggas upp på facebook, och vart vi använder våra kort. Vi väljer själva vad folk ska få se. Alltså är det inte kränkande.
Enligt mig innebär ordet kränkning att någon gör någonting mot den egna viljan.
Kanske har jag missuppfattat.
Oavsett är jag otroligt tacksam över att du tog dig tid att läsa och ge respons, och jag ska istället kontakta denna Karl Sigfrid!
/Erika
Skicka en kommentar