onsdag 4 februari 2009

Rekommenderad läsning

Nationalekonomen Danne Norling beskriver på sin blogg på ett mycket bra sätt mekanismerna bakom bankstödet. Han lyfter också fram en aspekt som jag själv har berört tidigare, kritiken av bankerna. Jag tycker att våra två ministrar på finansdepartementet har hanterat den finansiella krisen väldigt bra. På en punkt har jag dock varit kritisk och det gäller kritiken mot incitamentsystemen i bankerna. Givetvis har det funnits svagheter i dessa system men det är i första hand en ägarfråga och ägarna får nu ta konsekvenserna av sin bristande kontroll och insikt. Däremot har media och allmänheten snarast uppskattat finansministerns olika utfall mot bankledningarna och det har gjort att de viktiga åtgärderna som regeringen vidtagit hamnat i medieskuggan. Danne Norlings beskrivning av bankstödet anbefalls till läsning. I senaste avsnittet av "Den politiska talradion - dinledamot.se" samtalar jag och Jacob Birkeland bl.a. om bankstödet och det statliga sorgebarnet SAS.
__________________________________________
Lyssna på ”Den politiska talradion” med Göran Pettersson och Jacob Birkeland på
Andra bloggar om:

2 kommentarer:

Per-Olof Persson sa...

Danne Norling tar tyvärr inte upp det grundläggande problemet: att det är centralbanken och bankerna som skapar konjunktursvängningarna.

Detta beror på att centralbanken får lov att sänka räntan under marknadsräntan samt på att bankerna får skapa helt nya pengar utav ingenting vid sin utlåning (amorteringarna på lånen minskar däremot penningmängden). Bankerna har idag en fraktionell reserv på 5 %. Kapitaltäckningsgraden är nämligen 5 % för bankerna.

Bankerna kan således teoretiskt sett öka 1 kr till 20 kr, en 20-dubbling av pengarna. Detta beror på att de nyskapade pengarna med tiden sätts in i en annan bank och kommer att tas upp som en tillgång av den nya banken. Om 100 kr sätts in i Bank A får denna bank låna ut 95 kr. När 95 kr sätts in i Bank B får denna bank låna ut 90,25 osv, tills summan blir 2000 kr.

Orsaken till att penningmängden med tiden ökar betydligt mer än 20 gånger, är att Riksbanken ökar likviditeten hos bankerna. I annat fall hade det blivit tvärstopp efter 20-dubblingen och amorteringarna på lånen hade i stället minskat penningmängden.


Orsaken till att konjunktursvängningar uppkommer är att pengar är icke-neutrala. Inom den traditionella nationalekonomin antas det att pengar är neutrala, dvs en ökning av penningmängden påverkar endast den allmänna prisnivån. Däremot skulle en ökning av penningmängden inte kunna påverka de individuella priserna.

Teorin att pengar är neutrala är av naturliga skäl felaktig. I detta fall skulle man inte kunna öka penningmängden i syfte att öka efterfrågan i ekonomin, dvs i syfte att få en konjunkturuppgång och få en ökad sysselsättning. Företagens intäkter och kostnader skulle i detta fall öka exakt lika mycket och öka vid exakt samma tidpunkt.

Konjunkturuppgångar kan endast uppkomma om försäljningsintäkter och vinster ökar, vilket leder till ökad produktion och högre investeringar. Detta innebär att företagens kostnadspriser inte ökar samtidigt som företagens intäktspriser. Således är pengar inte neutrala.

Problemet med konjunktursvängningar beror kortfattat på att marknadsekonomins prissystem ger felaktig information till företagen om: 1. Räntan sänks under marknadsräntan. 2. Om banker och centralbank tillåts att öka penningmängden i ekonomin.

Investeringar som på lång sikt inte är lönsamma blir i företagens kalkyler lönsamma om räntan sänks under marknadsräntan. När dessa investeringar efter ett antal år visar sig vara olönsamma drabbas ekonomin av nedskärningar inom produktionen som skapar en ekonomisk kris.

Problemet med att penningmängden ökar vid bankernas utlåning är att investeringarna och konsumtionen inte på längre sikt kan öka samtidigt. Detta beror dels på att produktionsresurserna är knappa och dels på att priserna på resurserna med tiden stiger (företagens kostnader ökar).

För att investeringarna ska kunna öka måste först konsumtionen minska och sparandet öka. Detta leder till en lägre marknadsränta och fler investeringsprojekt inom den tunga industrin blir lönsamma att genomföra.

Detta gör det möjligt att överföra resurser från produktionsstegen närmast konsumenterna till produktionsstegen längst ifrån konsumenterna. Investeringsvaror måste först produceras för att mer konsumentvaror i slutändan ska kunna produceras.

En ökad penningmängd kan inte ge en högre tillväxt eftersom detta leder till högre konsumtion och ett lägre sparande. Denna situation leder till att investeringarna inom den tunga industrin avvecklas och att investeringarna ökar i branscher som producerar enklare tjänster och affärskedjor som säljer importerade varor. Detta leder med tiden till ett slumsamhälle eftersom investeringarna per människa minskar.


Problemet är att banklagstiftningen inte förenlig med övrig lagstiftning, dvs lagstiftningen om deponering av icke-specifika tillgångar.

Lagstiftningen om deponering av specifika tillgångar har under lång tid varit klar, dvs om en Rembrant-tavla deponeras hos en lagerhållare så ägs tavlan av den som deponerar tavlan. Lagerhållaren kan inte ta upp tavlan som tillgång i balansräkningen, inte heller sälja tavlan eller låna ut tavlan.

Lagstiftningen om deponering av icke-specifika tillgångar var däremot under lång tid oklar. En icke-specifik tillgång är deponering av exempelvis vete hos en lagerhållare. Den som deponerar vete kan inte få tillbaka exakt samma vete, men kan få tillbaka samma mängd vete av samma kvalitet. Under 1800-talet i USA skapade en oklar lagstiftning problem med sjunkande priser på vete och mängder av konkurser uppstod.

Lagerhållarna lånade ut vete som de inte ägde mot en avgift till spekulanter på råvarubörsen. I teorin kan detta innebära att dubbelt så mycket vete säljs på råvarubörsen än som rent fysiskt existerar. Detta sänker priset på vete och en del lantbrukare går i konkurs eller väljer att odla mindre vete i framtiden.

Pengar som deponeras i en bank är en icke-specifik tillgång. Det finns två typer av avtal:

(1) Om syftet med avtalet är att pengarna ska vara i säkerhet och att den som deponerar pengarna ska kunna använda pengarna när så önskas, så får banken inte ta upp pengarna som en tillgång i sin balansräkning. Pengarna får således inte användas av banken och således inte lånas ut till någon annan. Pengarna ska i detta fall föras i en särskild bok som är skild ifrån bankens bokföring. Banken tar ut en avgift för den service banken erbjuder. I detta fall har banken en 100%-ig reserv, dvs penningmängden kan inte öka i ekonomin.

(2) Om däremot syftet med avtalet är att pengarna ska ge intäktsränta under avtalstiden för den som deponerar pengarna, så har insättaren inte tillgång till pengarna under avtalstiden. Banken bokför pengarna i balansräkningen med samma belopp i debet och kredit, som en tillgång (kontanter) och som en skuld till insättaren.

Kontanterna kan banken under avtalstiden låna ut till någon annan. När avtalstiden är slut lämnas pengarna tillbaka till insättaren plus intäktsräntan. Detta avtal ökar inte penningmängden i ekonomin eftersom eftersom insättarens pengarna är spärrade under avtalstiden.

Michael sa...

Bankerna kan ha betydligt högre multipel av sina reserver än 20. Mot stater och kommuner kan de enligt Basel2 ha en multipel gåendes mot oändligheten (kan ju bli intressant när 46 av USAs stater hotas bli bankrutta). Detta då riskvikten då bankerna hittar på krediterna är satt till 0 för stater och kommuner (det vill säga hela statsskulden och kommunernas skulder är total påhittade, det finns inte ens en liten bankreserv som stöttar dem).

Här är en intressant blogg skriven av en ekonom som grävt mycket i Basel2 reglerna.

http://sundapengar.bloggagratis.se/2008/12/08/1176068-fractional-reserve-banking-sa-fungerar-det-del-2/

Det här är ett pyramidspel som håller på att rasa.
http://blogg.aftonbladet.se/11316/perma/1079163/