På Aftonbladets ledarsida för Eva Franchell ett problematiserande resonemang runt det svenska militära engagemanget i Afghanistan. Jag tycker att det ligger mycket i hennes resonemang och hon lämnar delvis till läsarna att dra sina egna slutsatser. Enligt min uppfattning så lider argumentationen för den svenska insatsen i Afghanistan av problem som motsvarande rörande vår säkerhetspolitik. De underliggande motiven redovisas inte och istället byggs det upp en alternativ sanning med politiskt korrekta argument. Jag tycker att det är hög tid för Sveriges ledande försvars- och säkerhetspolitiker att börja opinionsbilda för den politik man i praktiken fört sedan ett stort antal år. Sveriges säkerhet åstadkoms idag genom att vi ingår i ett större internationellt samarbete. Som en del i det samarbetet visar Sverige sin solidaritet genom att göra insatser liknande den i Afghanistan. På hemmaplan blir dock den svenska säkerhetspolitiken helt obegriplig. I bred politisk enighet så ställer Sverige ut säkerhetsgarantier till sina grannländer. Detta görs utan att tillförsäkra sig motsvarande garantier. På grund av interna låsningar inom Socialdemokraterna och Centerpartiet så hamnar den svenska säkerhetspolitiken mellan stolarna. Det är nu i tider av relativ avspänning som det är lämpligast att korrigera säkerhetspolitiken. Att invänta ett läge där spänningen har ökat innebär ökade risker för såväl Europas som Sveriges säkerhet. Det är hög tid att Sveriges försvars- och säkerhetspolitiker kommer upp ur sina gömslen och börjar opinionsbilda för den faktiska försvars- och säkerhetspolitiken och säger adjö till den förljugna självbilden.
Vi ägnar hela veckans avsnitt av “Den politiska talradion - dinledamot.se” åt den svenska insatsen i Afghanistan. Inriktningen är till skillnad från det här blogginlägget dock mer inriktad mot hotnivån och utrustningen. Programmet återfinner du om du följer denna länk dinledamot.wordpress.com.
Aftonbladet
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.wordpress.com
Andra bloggar om: politik säkerhetspolitik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Ja du Göran,
det du säger är ju ingen nyhet direkt men du har helt rätt. Utan en gedigen säkerhetspolitik blir det ingen förtroendeingivande försvarspolitik och därmed heller ingen lysande utformning av Försvarsmakten. Det nuvarande läget inom Försvarsmakten och den lätt förvirrade debatten är väl ett slags bevis för det? Istället för att lösa de stora frågorna så debatteras om ett dussin stridsvagnar på Gotland räcker eller ej. Sorgligt.
Jo det är sant som det är sagt (eller skrivet i det här fallet)...
Dagens säkerhetspolitik är inte förankrad i någon bredare utsträckning. Den blocköverskridande beredning som alla partier skrev under på innan propositionen röstades igenom (med 2 rösters övervikt) skulle sannolikt inte klara en votering idag.
Och även om den skulle göra det så är det inte den säkerhetspolitik som den övervägande delen av svenska folket vill ha (i alla fall inte om man utgår ifrån omröstningar och kommentarer på dagstidningarnas webbutgåvor).
En stor del av de borgerliga väljarna är nog rätt förvånade över den försvarspolitik som den nuvarande regeringen för. Den motsvarar nog inte det som dessa förväntade sig.
Dessutom har nog Tolgfors tyvärr rätt när han menar att oppositionen inte har något bättre att komma med (tyvärr).
För det innebär ju att de som vill ha en mer "traditionell" försvarspolitik egentligen bara har ett alternativ att rösta på nästa höst (och det partiet sitter idag varken i regeringens eller i oppositionens allians).
Ge inte SD flera walkovers. Det räcker väl med att inte integrationspolitiken fungerar?
Willhelm Agrell sågade den motiveringen redan för två år sedan.
Tanken på internationella insatser som symbolpolitik är i grunden felaktig och leder ofrånkomligt till att de korrumperas, även om deltagande personal och förband försöker göra sitt bästa.
Sverige visar flagg och får sitta med vid bordet. Symbolpolitiken skall på detta sätt kunna omsättas i en outtalad säkerhetsgaranti om Sverige trots allt skulle uppleva ett behov av beskydd. Sverige gör enligt detta synsätt investeringar i den stora västliga säkerhetsbanken genom deltagandet i multinationella styrkor som ISAF och KFOR.
Detta är emellertid ett önsketänkande som är grundat på en feltolkning av historien.
Den multinationella förbrödringens antagna säkerhetsgaranti är mycket osäkrare än det kalla krigets numera också för den svenska allmänheten kända västliga återförsäkringar. Dessa byggde inte på föreställningar om politisk belöning utan på västmakternas strategiska kalkyler och operativa överväganden. Sverige skulle hjälpas därför att detta låg i västmakternas intresse. Och Sverige kunde hjälpas därför att landet förfogade över tillräckliga egna resurser för att göra hjälpen meningsfull.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_247461.svd
Vill vi ha säkerhetsgarantier bör vi:
1) återinföra ett försvar, då ingen hjälper den som inte kan hjälpa sig själv.
och
2) gå med i NATO.
Att sätta sin lit till outalade säkerhetsgarantier och fromma förhoppningar är farligt, farligt.
Så varför är vi då egentligen i Afghanistan? Eftersom du just efterlyser att Sveriges ledande säkerhetspolitiker ska besvara den frågan vore det klädsamt att du som ändå är en av dem, talar ur skägget.
/Starvid
Till Starvid:
Min åsikt ligger rätt när den som du redovisar. Jag anser att vi både borde gå med i Nato och se över vår försvarspolitik. Däremot tror jag att vi skulle vara i Aghanistan även om vi var medlemmar av Nato. Afghanistaninsatsen var nödvändig för att förhindra att terroristerna fick ett basområde varifrån de ostört kunde planera attacker mot västvärldens demokratier.
Afghanistaninsatsen var nödvändig för att förhindra att terroristerna fick ett basområde varifrån de ostört kunde planera attacker mot västvärldens demokratier.
Jag delar den bedömningen.
Frågan är bara om den är lika relevant nu som den var för åtta år sedan...
/Starvid
Afghanistaninsatsen var nödvändig för att förhindra att terroristerna fick ett basområde varifrån de ostört kunde planera attacker mot västvärldens demokratier.
Hur många terrorister har egentligen kommit ur Afghanistan? Talibanerna gillade INTE bin Ladin. Talibanerna stod för ett slutet samhälle. Nu när en hel del terrorister kommer från Sverige borde väl någon invadera oss? Vi gör ju inget åt saken själva...
Så var snäll och tala om för mig, hur många terroristbaser har Sverige varit med och förstört?
Till Liberal/Anarkist:
Om Sverige slutade att vara en fungerande stat och blev ett basområde för terrorism så skulle vi säkert bli invaderade. Vägen dit är dock väldigt lång. Men det är nyttigt att ibland stanna till och fundera över vilka som är statens kärnuppgifter.
Mig veterligen har svenska förband inte slagit ut några terrorbaser. Däremot bidrar vi genom vår insats i Aghanistan till att stärka den demokratiskt valda regeringen.
Skicka en kommentar