Vart tog försvarsintresset vägen?

Flera av bloggens läsare har undrat vart mitt försvarsintresse tagit vägen. Inför denna mandatperiod hade jag tänkt att jag skulle engagera mig lite mer inom försvarspolitiken. Jag tycker förvisso att vi riksdagsledamöter bör vara noga med att skilja på vårt uppdrag som förtroendevalda och våra yrken utanför politiken. Men efter fyra års självpåtagen karnatän tyckte jag ändå att det var tid att gå in lite aktivare i försvarspolitiken. Jag hade hoppats på att jag skulle kunna komplettera mitt ordinarie uppdrag i finansutskottet med ett suppleantuppdrag i försvarsutskottet. Nu blev det inte så utan istället blir det till att förutom finansutskottsuppdraget ge sig i kast med det stora, viktiga och komplicerade socialförsäkringsområdet. Men trots detta kommer jag att engagera mig mer inom försvars- och säkerhetspolitiken under denna mandatperiod. Bland annat hoppas jag att jag får möjlighet att delta mer aktivt i arbetet i Kungliga krigsvetenskapsakademien.

Jag har roat mig med att studera mitt inträdesanförande i akademien som hölls 2004. Då var jag mycket besviken på att många av de förändringar som vi inom perspektivplaneringen föreslagit inte hade genomförts. Nu sex år senare kan jag konstatera att regering, riksdag och försvarsmakt börjat komma i kapp den då gällande perspektivplaneringen.

***
Personliga slutsatser från perspektivplaneringen

Inträdesanförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademien 7 december 2004
Göran Pettersson

Sveriges säkerhetspolitiska läge har radikalt förändrats sedan Kalla kriget. Likaså har användandet av Försvarsmakten ändrats. Har Försvarsmakten ändrats i takt med dessa yttre förändringar? Jag har under åren 96-98 och 00-04 i olika befattningar arbetat med Försvarsmaktens perspektivstudier. I mitt inträdesanförande tänkte jag ta upp mina egna slutsatser av studierna gällande utformningen av Försvarsmakten respektive säkerhetspolitiken. Jag väljer att koncentrera mig på följande områden, förbandssystemet, personalförsörjningen, befälssystemet och materielförsörjningen.

Förbandssystemet
Övergången till ett insatsförsvar med inriktning på internationella insatser ställer helt nya krav på Försvarsmakten. Som alltid är det viktigt att ha handlingsfrihet med förbanden för de uppgifter som kan bli aktuella. En avgörande faktor för om det råder handlingsfrihet eller ej med ett förband är om förbandet är utbildat och utrustat för uppgiften samt att förbandets personal genom lagar eller avtal är förbundna att delta i insatsen.

När det gäller den svenska arméns personalförsörjnings- och utbildningssystem så är de synnerligen illa anpassade efter den nya inriktningen av försvaret. Utbildningssystemet är fortsatt utformat för att utbilda förband för insats i Sverige med stöd av beredskapslagstiftningen. Detta innebär att det endast finns handlingsfrihet med de färdigutbildade förbanden för insatser inom ramen för uppgifterna försvar mot väpnat angrepp respektive hävdandet av territoriell integritet. För den uppgift som är mest aktuell, internationella insatser, saknas handlingsfrihet med förbanden. Detta löses istället genom att man ur de utbildade förbanden rekryterar enskilda soldater och befäl och upprättar ett nytt förband. När förbandet sedan genomfört sin insats upplöses det och soldaterna och befälen placeras i bästa fall i befattningar vid de enheter där de grundutbildades. Dagens system borde förändras i grunden. Vi borde så långt som möjligt eftersträva att det var samma förband som användes såväl nationellt som internationellt. Detta kräver i sin tur stora förändringar av personalförsörjningssystemet vilket jag återkommer till. Det skulle också kräva att personalen var kopplad till sitt förband och att deltagande med förbandet vid insatser, även internationellt, inte skulle vara upp till den enskilde att avgöra vid varje enskilt tillfälle. Ett nytt förbandssystem skulle kunna vara uppbyggt enligt följande.

År

1
Förbandet grundutbildas
2
Genomför internationell insats som förband (inkluderande förberedelser och avveckling)
3
I beredskap i Sverige
4
Genomför internationell insats som förband (inkluderande förberedelser och avveckling)

Därefter omsätts förbandet, viss personal genomför ytterligare en cykel.



Personalförsörjningen
Personalförsörjningen är en av de mest centrala frågorna när det gäller reformeringen av Försvarsmakten. Enligt min uppfattning så har många år gått förlorade på grund av bristande vilja till reformering såväl på politisk som på militär sida.

Ett nytt förbandssystem såsom skissats här ovan skulle kräva ändringar i personalförsörjningssystemet. Förvisso skulle systemet kunna bygga på värnplikt där denna utvidgades till att omfatta internationella insatser, USA övergav denna lösning efter Vietnamkriget. Jag bedömer att det är mycket svårt att vinna allmänt stöd i Sverige för en sådan utvidgning av värnplikten. Internationella insatser då samhället i övrigt inte lever under krigsförhållanden borde ske med frivillig rekrytering. Rekryteringen till förbanden bör bygga på frivillighet men när man väl är kontrakterad vid förbandet så ska obligatorium råda att delta i insatserna med förbandet.

Ett nytt frivilligbaserat personalförsörjningssystem bör införas. Utformningen av detta system bör beakta ett antal faktorer såsom rekrytering, beredskapsnivåer och utslussning. Jag anser att dessa faktorer är kritiska. Av den anledningen tänkte jag utveckla min tankar om just dessa tre faktorer.

Rekrytering
Försvarsmakten har under drygt hundra år byggt soldatförsörjningen på värnplikt. Detta system har inneburit att man med tvång har kunnat ta ut de soldaterna man önskat ur hela den manliga årskullen. Denna rekryteringsmetod har bidragit till att rekryteringsfrågorna haft en undanskymd roll. På senare tid har behoven av rekrytering till internationella insatser gjort att rekryteringsutmaningarna fått större uppmärksamhet. Vid en övergång till ett system byggt på frivillighet kommer rekryteringsfunktionen att bli central. Det är därför av största vikt att rekryteringsfrågan är genomarbetad innan man överger pliktsystemet. Det torde vara avsevärt lättare att avskaffa pliktsystemet än att återinföra tvångsmoment.

Med övergång till frivillig rekrytering ställs Försvarsmakten inför ett antal utmaningar. Tjänstgöringen som erbjuds måste uppfattas som attraktiv. För att få den personal som önskas måste erbjudandet anpassas efter målgruppen. Här krävs troligen en kombination av ekonomiska incitament och meritvärde. När det gäller de ekonomiska styrmedlen så kan dessa troligen utformas så att de påverkar vilka som söker till tjänstgöringen. Frågorna om attraktivitet och ekonomiska incitament är av stor betydelse och borde utredas grundligt.

En annan stor utmaning är möjligheterna att komma i kontakt med de presumtiva soldaterna. I länder med frivillig rekrytering avdelas stora personella och ekonomiska resurser till marknadsföring. Jag anser att vi bör välja en delvis annan väg. Istället för att avveckla värnplikten helt bör den omformas till en försvarsupplysnings- och rekryteringsdag. Denna utbildning skulle kunna genomföras av Försvarsmakten och ske på landets gymnasieskolor. Dagen skulle vara obligatorisk för både män och kvinnor. Förutom att på ett rationellt sätt få en första kontakt med hela årskullen skulle systemet göra att försvarets särskilda roll i samhället tydliggjordes och bevarades.

Beredskapsnivåer
Med ett nytt förbandssystem blir frågan om beredskapsnivå central. Ekonomiskt är det en betydande skillnad mellan ett förband där all personal är heltidstjänstgörande och ett där en stor del av personalen är hemförlovad med beredskapskontrakt. Även denna fråga måste utredas grundligt där man bland annat beaktar de operativa kraven för förbandet, rekryteringsbarheten och givetvis kostnadseffektiviteten. Ett system med hemförlovade förband med beredskapskontrakt där förbanden regelbundet samlas för övningar torde kunna hålla en högre kvalitet och beredskap än många av Kalla krigets nivå ett förband.

Utslussning
Soldatyrket ska inte vara ett livstidsyrke. Jag bedömer att de allra flesta soldaterna tjänstgör en eller två förbandscykler (4-8 år). Hur väl soldaterna slussas ut är viktigt ur många aspekter. Givetvis är det en moralisk fråga för staten hur man tar hand om dem som tjänat i Försvarsmakten. Men frågan om utslussningen har även direkt påverkan på möjligheterna att rekrytera nya soldater. Det är viktigt att en väl vitsordad tjänstgöring inom Försvarsmakten uppfattas som meriterande av samhället. Stor vikt bör läggas vid att soldaterna har en hög anställningsbarhet när de slussas ut. Detta kan bland annat ske genom att man ger goda möjligheter för distansutbildning under tjänstgöringen.

Befälssystemet
I början av 80-talet övergick Sverige till ett så kallat enbefälssystem. Tanken var då att alla anställda militärer skulle vara officerare och att underbefälsgraderna skulle innehas av värnpliktiga. Systemets svagheter blev efterhand tydliga bland annat när det gällde bristen på yrkesmässiga fackkunskaper. I takt med att förbandsvolymerna reducerades kraftigt efter Kalla kriget blev officerskåren alltmer feldimensionerad. Den höga pensionsåldern för samtliga officerare medförde dessutom att ålders- och kompetensfördelningen blev olämplig för de uppgifter Försvarsmakten skulle lösa.

Befälssystemet behöver genomgå en grundlig reformering. Precis som när det gäller soldatförsörjningen så måste befälssystemet vara anpassat efter de uppgifter som Försvarsmakten ska lösa. Även när det gäller flera av befälsbefattningarna så är det viktigt att dessa inte blir livstidsanställningar. Likaså måste det även för officerarna och befälen bli obligatoriskt att delta när förbanden genomför internationella insatser.

Jag ser framför mig att ett reformerat befälssystem innehåller flera nivåer och att systemet blir mer internationellt anpassat.

Materielförsörjningen
Försvarets materielförsörjning är fortfarande starkt präglad av erfarenheterna från Andra världskriget och neutralitetspolitiken under Kalla kriget. Trots att förutsättningarna ändrats i grunden så har mycket av de gamla principerna fortsatt att gälla. Materielförsörjningen av insatsförsvaret kommer att bygga på helt andra förutsättningar. Serierna blir i de flesta fall korta och i många fall kommer det krävas korta ledtider. Kraven på interoperabilitet kommer också att medföra att det blir fördelaktigt att ha samma sorts utrustning som de nationer vi opererar tillsammans med. Köp av färdigutvecklad och i många fall insatstestad utrustning kommer att bli vanligare och stora svenska utvecklingsprojekt torde bli ovanliga.

Säkerhetspolitiken
Avslutningsvis några ord om säkerhetspolitiken. Det är idag svårt att finna den röda tråden från säkerhetspolitiken till försvarspolitiken. Sveriges situation har förändrats radikalt genom Kalla krigets slut och vårt inträde i EU. Detta har också fått en stor påverkan på försvarspolitiken. Säkerhetspolitiken har inte anpassats på samma sätt. Det innebär att det idag enligt min uppfattning saknas en röd tråd mellan säkerhetspolitiken, försvarspolitiken och Försvarsmaktens utformning. Försvarspolitiken är i allt väsentligt anpassad efter att vi är ett litet land som ingår i en union. Säkerhetspolitiken dröjer sig dock kvar i en annan verklighet. Detta skapar en mycket olycklig situation. Förutsättningarna för ett svenskt oberoende allsidigt försvar finns inte, samtidigt innebär ”allianslösheten” att vi självständigt måste bygga upp viktiga funktioner. Knappa resurser splittras på ett för försvarseffekten mycket olyckligt sätt.
***
Anmärkning
Sedan jag höll mitt inträdesanförande 7 december 2004 har mycket hänt. Beslut har fattats om flera av de förändringar jag talade om. På det stora hela anser jag att förändringarna varit bra dock tycker jag att det är tråkigt att idén om en ”endagars värnplikt” inte genomfördes. Säkerhetspolitiken har om möjligt blivit ännu mer svårbegriplig. Genom solidaritetsförklaringen så har vi tagit ytterligare steg mot ett medlemskap i Nato. Trots detta har retoriken mot ett Natomedlemskap snarast förstärkts.