måndag 27 juni 2011

Bredsida från Hildebrandt

Krigsreportern Johanne Hildebrandt levererar en bredsida från dagens ledarsida i SvD. Hennes kritik riktar sig främst mot den utformning som den fortsatta svenska insatsen i Libyen fått. Johanne har ett brett kontaktnät så det finns all anledning att ta hennes uppgifter på allvar. Jag tycker att det är bra att insatsen fortsätter. Det är vidare bra att flyginsatsen fått ett bredare mandat. Beakta att Håkan Juholt inledde förhandlingarna med att ultimativt kräva att alla svenska stridsflyg skulle tas hem.

Processen som ledde fram till riksdagsbeslutet har ett par ytterligare svagheter än de Johanne Hildebrandt lyfter fram. Jag kommenterade dessa i en artikel på nyhetssiten Newsmill. Artikeltexten återfinner du i slutet av detta blogginlägg. Jag har även kommenterat de senfärdiga besluten i ett avsnitt av Försvarsradion. Det avsnittet finner du om du följer denna länk.

För en dryg månad sedan gästade Johanne Hildebrandt Försvarsradion. Det programmet finner du om du följer denna länk.

Här är en liten videotrailer till radioprogrammet.







Senfärdighet och detaljstyrning skadar insatsen i Libyen
På fredag fattar riksdagen beslut om den fortsatta insatsen i Libyen. Det är positivt att det finns en bred majoritet i riksdagen för en fortsatt insats. Utformningen av den svenska insatsen är en kompromiss och jag har svårt att se att bidraget är optimerat mot möjligheten att lösa den av FN sanktionerade uppgiften. Mycket har redan sagts och skrivits om förhandlingen som ledde fram till det nu föreslagna svenska bidraget. Beaktande Håkan Juholts ultimativa ingångsvärden så får vi trots allt vara nöjda med att resultatet ändå blev så pass rimligt.
Jag vill i den här artikeln istället lyfta fram två andra faktorer som jag tycker har skötts illa nämligen beslutstidpunkten och detaljstyrningen. I all form av beslutsfattning är det viktigt att analysera tidsförhållandena. Hur mycket tid kan ägnas åt att fatta själva beslutet och hur mycket tid behövs för den som ska genomföra verksamheten som beslutet omfattar. Man brukar säga att det är bättre att ha ett något sämre beslut fattat i rätt tid än att ha det optimala beslutet fattat för sent. I andra änden av beslutskedjan finns det soldater och sjömän som ska utföra det av oss politiker fattade besluten. En utdragen beslutsprocess försämrar deras förutsättningar till viktiga förberedelser. Varje ytterligare vecka av inrikespolitiskt rävspel ökar riskerna för de soldater och sjömän som vi beordrar att göra insatsen. Denna insikt verkar antingen saknas eller negligeras av dem som gör partipolitik av beslutsprocessen.

En annan viktig faktor är detaljstyrningen. I Sverige har vi den ordningen att riksdagen beslutar om internationella insatser. Detta gör att beslutsprocessen blir lite långsammare. Det ställer krav på att besluten innehåller ett visst mått av flexibilitet. Ett militärt talesätt är att "Ingen plan överlever den första kontakten med fienden". Det är därför viktigt att det snabbt går att anpassa en insats utgående från ett förändrat läge. Jag tycker att riksdag och regering kommit fram till en bra lösning för att hantera osäkerheter.
Under de senaste åren har riksdagsbesluten rörande insatser innehållit ramar som gjort det möjligt för regeringen och Försvarsmakten att inom ramen snabbt anpassa insatsen utan nya riksdagsbeslut. Det kommande beslutet om fortsatt insats i Libyen är tyvärr ett exempel på extrem detaljstyrning. Insatsen utformning är ned till enskilt flygplan styrd genom riksdagsbeslut. Regering och riksdag borde istället för att styra detaljutformningen ägnat kraft åt att beskriva syftet och målen med insatsen.
Jag tycker att det är bra att Sveriges riksdag på fredag med bred majoritet fattar beslut om en fortsatt svensk insats i Libyen. Däremot hoppas jag att de ledande politiska företrädarna är missnöjda med den nu genomförda politiska beslutsprocessen. Det finns en stor förbättringspotential. Våra soldater och sjömän som vi beordrar att göra insatser för vår säkerhets skull förtjänar bättre.

1 kommentar:

Per A. sa...

Om regeringen hade velat ha ett annat utfall ang. utformningen av den svenska Libyen-styrkan, så hade man all möjlighet i världen att själva föra fram och försöka förankra ett förslag.

Nu hade man istället inte sagt flasklock, trots att två tredjedelar av den av riksdagen uppsatta tidsramen hade gått åt.

Juholt må ha vinglat över två tredjedelar av kartan, men han satte åtmistone en process i rörelse, och agerade i stället för att reagera.
Hade han inte gjort det så hade hela den svenska Libyeninsatsen varit över, eftersom den av riksdagen uppsatta tidsgränsen hade tagit slut och regeringen fortfarande inte hade fått tummen ur.