Näste ÖB måste ha genomfört internationella insatser

Försvarspolitiken dras med ett antal stora problem. Det mest grundläggande problemet är att den strategiska idén är totalt ologisk. Idén säger att vi vill bygga vår säkerhet tillsammans med andra och att vi därför inriktar oss på att genomföra internationella insatser. Vidare förväntar vi oss att andra ska komma till vår undsättning om vi blir attackerade. Men vi säger nej till att ingå i västvärldens allians inom vilken man kan vidta förberedelser för ömsesidig hjälp. Genom denna totalt ologiska säkerhetspolitiska lösning har vi hamnat mitt emellan stolarna. Den försvarsplanering som nu genomförs intecknar enligt min uppfattning ett medlemskap i Nato. Historiskt sett har det varit förödande för stater som intecknat säkerhetsgarantier man inte haft.

Men problemen stannar inte där. Även om man rättar till säkerhetspolitiken så är försvarets produktivitet för låg. Ena delen i den låga produktiviteten hänger samman med behovet av att visa på oberoende. Detta har lett till uppbyggnaden av en unik svensk vapenindustri. Den inhemska försvarsindustrin har haft många positiva effekter. Samtidigt har konsekvensen blivit att försvaret tvingats beställa utveckling och serieleveranser i en helt annan omfattning än vad som är rimligt. Denna fråga utreds nu i särskild ordning inom regeringskansliet.

Ett annat stort problem är personalförsörjningen. Svenska försvarets personalförsörjning är en produkt av särdeles dålig samverkan mellan politiken och myndigheten. Genom politisk klåfingrighet har försvaret begåvats med ett synnerligen originellt befälsförsörjningssystem. Man kan jämföra systemet med att sjukvården endast skulle ha en personalkategori, läkare. Dessutom har den politiska oviljan att reformera värnpliktssystemet fördröjt tranformeringen till ett insatsförsvar. Men Försvarsmakten är inte oskyldig till personalförsörjningssystemets kollaps. För en utomstående är det uppenbart att Försvarsmakten har en felaktig personalstruktur med för många officerare i administrativ tjänst. I utredning efter utredning så kommer Högkvarteret fram till att det går åt många officerare för att leda en liten Försvarsmakt. Genom att ställa många formella krav så lyckas vi yrkesofficerare också att begränsa konkurrensen om befattningarna.

Vad borde då göra?
Mitt råd är enligt följande:
1. Gör upp med den ologiska säkerhetspolitiken och gå tillsammans med Finland med i Nato.
2. Bygg upp en ny ”Försvarsmakt” som övertar den personal, utrustning och anläggningar som man behöver. Övrigt blir kvar i en statlig avvecklingsmyndighet.
3. Reformera personalförsörjningen i grunden. Undvik att bygga upp stora heltidsanställda kadrar. Ge inga livstidsanställningar. Arbeta även med olika former av reservkontrakt för såväl officerare som soldater. Här finns goda exempel att studera inom amerikanska nationalgardet.
4. Sluta utse högre chefer som inte själva deltagit i internationella insatser. Detta har två syften, det ena är erfarenheten och det andra kanske viktigare är symbolvärdet. Regering och försvarsmakt måste visa att man menar det man säger.

När Håkan Syrén utsågs till överbefälhavare 2003 så var han ett självklart val. Jag har också svårt att se att någon annan av de tänkbara kandidaterna skulle ha hantera de senaste åren bättre. Men när hans efterträdare utses så borde det vara en självklarhet att den officeren som utnämns har sina rötter i insatsförsvaret och att han eller hon själv deltagit vid internationella insatser.

För någon vecka sedan intervjuade jag ordföranden för Sveriges Reservofficersförbund Wictor Phalén. Vi talade då bland annat om hur försvaret skulle kunna bli både bättre och billigare genom att i större utsträckning än idag använda reservofficerare. Du kan starta programmet genom att följa länken http://media.libsyn.com/media/dinledamot/2008-02-21.mp3

DN
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly Intressant

Andra bloggar om: politik försvarspolitiksäkerhetspolitikNato