Huvudsak och bisak

Vad är huvudsak och vad är bisak inom försvars- och säkerhetspolitiken? För egen del anser jag att valet av säkerhetspolitik är huvudsaken. Därefter kommer frågan om operativa förmågor och uthållighet. Till bisakerna får snarast räknas produktionsorganisationens utformning förutom i de fall då den har direkt koppling till beredskapen. När man tar del av den försvarspolitiska debatten får man lätt intrycket att vi politiker blandat ihop huvudsak och bisak.

Valet av säkerhetspolitik bör göras först och vara tydligt och realistiskt. På denna punkt har Sverige misslyckats. Försvarsberedningens senaste rapport mynnar ut i något som är en synnerligen dålig kompromissprodukt. Å ena sidan talar beredningen om solidariskt stöd till grannländer samt skapar förväntningar om stöd till oss å andra sidan avvisar man medlemskap i västvärldens militärallians Nato. Att med försvarsberedningens rapport som grund utforma försvarspolitiken är inte en meningsfull uppgift. Valet av operativa förmågor och uthållighet påverkas i grunden av i vilket sammanhang förbanden ska användas. Därför riskerar den omstrukturering som nu utreds av Försvarsmakten bli ytterligare en plan med oklart mål. Försvaret mot yttre hot är en av statens huvuduppgifter. Det avspeglar sig också i statsbudgeten där försvaret, trots stora relativa neddragningar under lång tid, är en av de största utgiftsposterna. Men det tjänar inte mycket till om strategin är fel. Vi kommer inte få en vettig utformning av försvaret förrän vi ”rättat till” säkerhetspolitiken.

Förra veckan hade jag förmånen att få diskutera svensk och europeisk säkerhetspolitik vid en lunch på tankesmedjan The Heritage Foundation. Det är alltid uppfriskande att få andras perspektiv på tingens tillstånd. Jag återkommer i morgondagens podradiosändning till mina slutsatser om den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
SvD Brännpunkt
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly

Andra bloggar om: politik försvarspolitiksäkerhetspolitikNato

Insatsförmågan måste sättas i centrum

Mikael Holmström redovisar på svd.se något som sägs vara Försvarsmaktens hemliga lista över föreslagna förbandsnedläggningar. Även om detta är ett arbetsunderlag finns det anledning att tro att detta underlag har stora likheter med det underlag Försvarsmakten ska lämna till regeringen. För varje försvarsbudget borde det finnas en bästa lösning. Är då detta “rätt” lösning på den nu uppställda ekvationen. Jag anser att den frågan är omöjlig att besvara då det saknas avgörande information. Två stora politiska frågor måste besvaras innan det är möjligt att fastställa hur utbildningsförbanden ska organiseras.
Den allt annat överskuggande frågan är säkerhetspolitiken. Försvarsberedningens mycket dubbeltydiga säkerhetspolitiska rapport ger inte de svar som krävs. Ska det svenska försvaret vila på ömsesidiga säkerhetsgarantier eller ej. Om svaret är ja så krävs ett medlemskap i Nato, om svaret är nej så kan inte försvarets utformning vila på snabba insatser från allierade. Den andra frågan som måste besvaras innan man detaljutformar utbildningsorganisationen är personalförsörjningssystemet. Pliktutredningens resultat borde ha en stor påverkan på utbildningsorganisationen.
Svaret på de två frågorna här ovan borde vara enligt följande. Sverige borde anpassa sig till verkligheten och söka medlemskap i Nato. När det gäller personalförsörjningssystemet så är innehållet viktigare än etiketterna. Rätten för staten att rekrytera med hjälp av tvång ska finnas kvar men den ska inte tillämpas annat än i ett radikalt annat säkerhetsläge. Det viktiga är att lagstiftningen medger att Försvarsmakten har handlingsfrihet med sina förband för insatser såväl nationellt som internationellt. Vi kan inte fortsätta att hålla två parallella försvarsmakter där vi först utbildar förband för att sedan bryta sönder dem för att bilda nya bara pga personalförsörjningssystemet. Jag kommer att återkomma till denna fråga efter vår studieresa till USA.
I avsaknad på ett politiskt svar om säkerhetspolitiken borde Försvarsmakten fokusera på frågan om sin egen produktivitet. Fokus borde vara på att få mesta möjliga insatsförmåga för pengarna. Det är också denna faktor som borde granskas hårdast av försvarsdepartementet. Mikael Holmströms slutkommentar ger en vink om att reduceringen av overhead inte varit ledande vid framtagandet av underlaget.
Aftonbladet

Utred innan dom!

Efter att ha sett ett avsnitt av Uppdrag granskning är det lätt att ha en mycket ”tydlig” bild av verkligheten. På ett övertygande sätt presenterar programmet ”fakta” som bygger upp en bild av hjältar och skurkar. Jag minns reportaget för några år sedan om officerare som var dömda för grova brott. I programmet fördes tesen fram att officerare hade en högre brottsbenägenhet än övriga medborgare. Dessutom redovisades det att det fanns ett antal tjänstgörande officerare som var dömda för hot mot rikets säkerhet. Bilden som bibringades tittarna var att det i Försvarsmakten arbetade ett antal dömda storspioner. Även om inga fakta var direkt felaktiga så blev helhetsbilden totalt missvisande. Om man granskade brottstatistiken mer vetenskapligt, vilket Brottsförebyggande rådet gjorde, kunde man konstatera att officerarna hade en väsentligt lägre brottsfrekvens än motsvarande befolkningsgrupp i samhället. När det gällde ”storspionerna” så avsåg det fall där personer hade förlorat en hemlig handling alternativt glömt att låsa ett säkerhetsskåp. I inget av fallen fanns något som helst uppsåt till spioneri.

Nu har Uppdrag granskningen återigen granskat Försvarsmakten. Efter att ha sett programmet är jag beklämd och beredd att utdela en hård ”dom” över flera av de inblandade. Men erfarenheten från tidigare reportage hejdar mig. Vad är det som säger att veckans Uppdrag granskning inte är lika vilseledande som tidigare avsnitt. Det är nog bättre att sitta still i båten intill en grundlig och saklig utredning av händelsen har gjorts.

Aftonbladet1 Aftonbladet2 DN

Samarbete bästa lösningen

Idag landar en spännande proposition på riksdagens bord. Den avhandlar ett transatlantiskt samarbete rörande strategisk flygtransport. Strategisk transport har varit ett sorgligt eftersatt område i det Europeiska försvarssamarbetet. Genom att gå samman skapas nu möjligheterna att köpa och driva tre stycken C-17. Detta samarbete har många fördelar. Dels sprids kostnaderna på flera länder, dels ökar möjligheterna till hög nyttjandegrad av flygplanen. Förutom Sverige och Finland så tillhör alla de 15 samarbetsländerna Nato. Därigenom bidrar samarbetet också till att ytterligare minska den svenska beröringsskräcken när det gäller den transatlantiska militäralliansen. Om Natokopplingen torde det väl bli en del debatt i kammaren. Det ska då bli intressant att höra vilket spår som ledande socialdemokratiska försvars- och säkerhetspolitiker väljer. Kommer de att tala för en lösning som de troligen innerst inne stöder eller kommer de att försöka vilseleda väljarna och skrämmas med Natospöket?
Video från SvT SvT SvD DN
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik försvarspolitikNato

För och emot JAS i Afghanistan

Jag lovade att återkomma och kommentera Claes Krantz kommentar till mitt tidigare inlägg. Enligt min uppfattning så lyfter han frågan om hur Europas stater ska förhålla sig till Nato och sitt militära försvar. Jag anser att den stora risken för Europa och i förlängningen världen är om Europa pacificeras likt tiden mellan första- och andra världskriget. Likaså vore det mycket olyckligt om banden mellan Europa och USA försvagades. Vi står idag inför andra utmaningar än under det kalla kriget men samtidigt är en del förhållanden de samma. Det alltmer självsäkra Ryssland måste mötas med politisk tydlighet och enighet uppbackat av reell militär förmåga.

Natos insats i Afghanistan utgör ett rejält test på medlemsstaternas solidaritet. Insatsen är också ett test av Sveriges vilja att bidra. Vi nu bygger vår säkerhet alltmer på förvissningen att andra ska komma oss till undsättning, då är det viktigt att vi även visar att vi är beredda att ställa upp solidariskt.

Det förs nu fram förslag om att insatsen i Afghanistan ska utökas med svenskt stridsflyg. Jag ser följande motiv för respektive emot en sådan insats.

För:
- Flygförbandet skulle ge en ökad militär förmåga, det skulle även kunna ha en preventiv effekt ”Fleet in being”.
- Det är bra för det svenska försvaret om alla delar får erfarenhet av insatser under svåra förhållanden.
- JAS är viktigt för Sveriges strategiska samarbete i Europa. Idag används systemet av Natoländerna Ungern och Tjeckien. Att kunna visa på att systemet fungerar under svåra förhållanden stärker möjligheterna till ytterligare samarbetspartners i Europa (Norge, Danmark, Kroatien m.fl.).
- Sverige visar sin vilja att bidra med högklassiga militära system.

Mot:
- Kostnaderna kommer att vara höga och det kommer krävas mycket logistik för att hålla 4-6 plan operativa.
- Förstärker den militära profilen på den svenska insatsen vilket kan leda till ökad hotnivå mot det svenska förbandet.
- Risk finns för vådabekämpningar vid vapeninsats.

Det finns säkert fler argument såväl för som emot. Som synes är det ingen enkel fråga utan det torde krävas ett rejält genomarbetat faktaunderlag innan beslut fattas.
SvD DN
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik försvarspolitikFörsvarsmaktensäkerhetspolitik

Näste ÖB måste ha genomfört internationella insatser

Försvarspolitiken dras med ett antal stora problem. Det mest grundläggande problemet är att den strategiska idén är totalt ologisk. Idén säger att vi vill bygga vår säkerhet tillsammans med andra och att vi därför inriktar oss på att genomföra internationella insatser. Vidare förväntar vi oss att andra ska komma till vår undsättning om vi blir attackerade. Men vi säger nej till att ingå i västvärldens allians inom vilken man kan vidta förberedelser för ömsesidig hjälp. Genom denna totalt ologiska säkerhetspolitiska lösning har vi hamnat mitt emellan stolarna. Den försvarsplanering som nu genomförs intecknar enligt min uppfattning ett medlemskap i Nato. Historiskt sett har det varit förödande för stater som intecknat säkerhetsgarantier man inte haft.

Men problemen stannar inte där. Även om man rättar till säkerhetspolitiken så är försvarets produktivitet för låg. Ena delen i den låga produktiviteten hänger samman med behovet av att visa på oberoende. Detta har lett till uppbyggnaden av en unik svensk vapenindustri. Den inhemska försvarsindustrin har haft många positiva effekter. Samtidigt har konsekvensen blivit att försvaret tvingats beställa utveckling och serieleveranser i en helt annan omfattning än vad som är rimligt. Denna fråga utreds nu i särskild ordning inom regeringskansliet.

Ett annat stort problem är personalförsörjningen. Svenska försvarets personalförsörjning är en produkt av särdeles dålig samverkan mellan politiken och myndigheten. Genom politisk klåfingrighet har försvaret begåvats med ett synnerligen originellt befälsförsörjningssystem. Man kan jämföra systemet med att sjukvården endast skulle ha en personalkategori, läkare. Dessutom har den politiska oviljan att reformera värnpliktssystemet fördröjt tranformeringen till ett insatsförsvar. Men Försvarsmakten är inte oskyldig till personalförsörjningssystemets kollaps. För en utomstående är det uppenbart att Försvarsmakten har en felaktig personalstruktur med för många officerare i administrativ tjänst. I utredning efter utredning så kommer Högkvarteret fram till att det går åt många officerare för att leda en liten Försvarsmakt. Genom att ställa många formella krav så lyckas vi yrkesofficerare också att begränsa konkurrensen om befattningarna.

Vad borde då göra?
Mitt råd är enligt följande:
1. Gör upp med den ologiska säkerhetspolitiken och gå tillsammans med Finland med i Nato.
2. Bygg upp en ny ”Försvarsmakt” som övertar den personal, utrustning och anläggningar som man behöver. Övrigt blir kvar i en statlig avvecklingsmyndighet.
3. Reformera personalförsörjningen i grunden. Undvik att bygga upp stora heltidsanställda kadrar. Ge inga livstidsanställningar. Arbeta även med olika former av reservkontrakt för såväl officerare som soldater. Här finns goda exempel att studera inom amerikanska nationalgardet.
4. Sluta utse högre chefer som inte själva deltagit i internationella insatser. Detta har två syften, det ena är erfarenheten och det andra kanske viktigare är symbolvärdet. Regering och försvarsmakt måste visa att man menar det man säger.

När Håkan Syrén utsågs till överbefälhavare 2003 så var han ett självklart val. Jag har också svårt att se att någon annan av de tänkbara kandidaterna skulle ha hantera de senaste åren bättre. Men när hans efterträdare utses så borde det vara en självklarhet att den officeren som utnämns har sina rötter i insatsförsvaret och att han eller hon själv deltagit vid internationella insatser.

För någon vecka sedan intervjuade jag ordföranden för Sveriges Reservofficersförbund Wictor Phalén. Vi talade då bland annat om hur försvaret skulle kunna bli både bättre och billigare genom att i större utsträckning än idag använda reservofficerare. Du kan starta programmet genom att följa länken http://media.libsyn.com/media/dinledamot/2008-02-21.mp3

DN
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly Intressant

Andra bloggar om: politik försvarspolitiksäkerhetspolitikNato

Våga kraftsamla

Debatten runt insatsen i Tchad har blivit något förvirrad. Vilket är skälet till längden på insatsen? Det har länge varit en uttalad önskan från såväl Försvarsdepartementet som Försvarsmakten att ha få men stora insatser. Från Utrikesdepartementet har det traditionellt funnit en önskan att sätta ut så många svenska flaggor som möjligt. Regeringens politik har följt försvarets linje. Insatsen i Tchad är delvis ett avsteg från den linjen. Insatsen har varit tänkt som att gå in i ett tidigt skede och därefter gå ur. Avsikten har aldrig varit att splittra resurserna och bygga upp ytterligare en långvarig insats. Huvudskälen till detta avsteg är två. För det första är det viktigt att Sverige ställer upp solidariskt på EU-säkerhetsstrategi och även genomför tidiga och svåra uppdrag. Detta har tidigare, Artemis i Kongo sommaren 2003, visat sig ge respekt och leda ett ökat inflytande. Det andra skälet är att Sverige i den internationella amfibiestyrkan har ett förband med hög personell kvalitet som har goda förutsättningar att genomföra den typ av uppdrag som var efterfrågat.

Tyvärr har debatten nu kommit att handla om operationens längd. Jag hoppas att försvarsminister Sten Tolgfors vid dagens riksdagsdebatt reder ut dessa begrepp för Sveriges alla försvarspolitiker.

En annan fråga som varit uppe är finansieringen. Där tycker jag att man borde dela upp anslaget och framförallt ha reserver. Försvarsmakten borde ha ansvaret och medlen för att sätta upp och beredskapshålla insatsförbanden. Om det sedan blir insats så borde de därutav beroende högre kostnaderna tillföras från ”beställaren”.
SvD Brännpunkt
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik säkerhetspolitikFörsvarsmakten

Mitt-emellan-försvaret

Jag har i tidigare inlägg kritiserat Urban Ahlin och Anders Karlsson för deras syn på svensk säkerhetspolitik. Nu får de båda socialdemokraterna även kritik från den andra säkerhetspolitiska flanken. I dagens SvD skriver Carl Björeman och Karl Erik Lagerlöf: ”Inför allt folket går Urban Ahlin och Anders Karlsson, båda socialdemokrater, på slak lina och – ramlar ner (24/2).” Även om jag inte delar Björeman och Lagerlöfs negativa inställning till ett svenskt Natomedlemskap så instämmer jag i att den socialdemokratiska mittemellanlösningen är orimlig.

På Expressens ledarsida drar man idag en lans för ett svenskt Natomedlemskap. Jag tycker dock att motiveringen är lite ihålig. Om vi ska vara en ansvarsfull Natomedlem så torde vi även då behöva satsa på vårt försvar. Inriktningen skulle bli delvis annorlunda men jag tror inte att anslaget skulle kunna bli lägre än idag.

I morgondagens God morgon Världen så heter faktiskt en av programpunkterna Mitt-emellan-försvaret.

Dags för ett nytt beslut i stort?

Igår lämnade Försvarsmakten sitt budgetunderlag för 2009 till regeringen. ÖB Håkan Syrén efterlyser igen att han ska få föra över medel från materielanslaget till verksamhetsanslaget. Vidare föreslås en sänkt beredskap för insatsstyrkan för internationell tjänst från 30 dagar till 90 dagar. En annan åtgärd man vill genomföra är att minska antalet soldater som genomför den tredje terminen. Försvarsmakten efterlyser också en real uppräkning av materielanslaget med tre procent per år för att täcka kostnadsökningar just inom försvarsmateriel. Helt riktigt framför man också att en insatt soldat kostar mer än en hemförlovad.

Sammantaget är det en rätt hopplös bild som målas upp. Är det inte dags för ett nytt beslut i stort? Det blir spännande att höra dagens ekointervju med Håkan Syrén. Jag får nog anledning att återkomma efter den.
SvD

Kan Jan Nygren reformera socialdemokraternas säkerhetspolitik?

Jag har här på bloggen kritiserat Urban Ahlin och Arne Karlsson för deras syn på säkerhets- och försvarspolitiken. Idag finns det dock anledning att ge beröm till en socialdemokrat. Förre samordningsministern Jan Nygren skriver i SvD om styrningen av försvarspolitiken. I allt väsentligt delar jag hans uppfattning, måhända beror det på att vi båda under många år på nära håll kunnat studera den ofta undermåliga politiska styrningen av Försvarsmakten (ofta en kombination på avsaknad av strategi och en förkärlek för detaljstyrning). Jan Nygren gör det dock lätt för sig genom att inte gå in i detaljerna, det är ju där som djävulen sägs finnas. En annan fråga som det vore intressant att höra Jan Nygrens syn på är säkerhetspolitiken. Vilka erfarenheter har han dragit efter ett antal år i SAAB:s ledning? Är det måhända Jan Nygren som ska leda socialdemokraternas omorientering inom säkerhetspolitiken. Idag går inte försvars- och säkerhetspolitiken i takt. Innan den gör det är det enligt min uppfattning tveksamt att satsa friska pengar på försvaret. Utan en riktig grund i form av säkerhetspolitiken så är det svårt att utforma försvaret och försvarspolitiken.
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik säkerhetspolitikNato

Systemet måste anpassas till dagens verklighet

Officersyrket har varit öppet för kvinnor i snart 28 år. Men trots att man därigenom stadfäst att både män och kvinnor har förutsättningar att tjänstgöra vid militära förband har värnplikten förblivit en skyldighet endast för män. Jag undrar hur det låtit om förhållandena mellan könen hade varit det omvända. Nu är dock värnplikten på väg ut eller i alla fall tillämpningen av den. Det har tillsatts en pliktutredning som ska ta fram ett nytt soldatförsörjningssystem som bygger på frivillighet. Statens rätt att kalla in folk med tvång ska dock finnas kvar men endast användas när omvärldsläget så kräver. Jag är benägen att ropa ”äntligen”. För sex år sedan intervjuades jag av tidningen Framsyn i just denna fråga. Jag kan konstatera att utvecklingen nu går i den riktningen som jag och Karl-Henrik Henriksson förespråkade.

På DN Debatt skriver avgående generaldirektören för Pliktverket, Björn Körlof, just om den könsdiskriminerande mönstringsplikten. Det vore väl en enkel sak att ändra på detta.

I ett tidigare inlägg här på bloggen presenterade jag ett förslag till hur ett nytt soldatförsörjningssystem skulle kunna se ut.
Veckans avsnitt av den politiska talradion dinledamot.se handlar om en annan del av personalförsörjningssystemet nämligen reservofficerarna. Du finner programmet på dinledamot.libsyn.com
SvD Aftonbladet Sydsvenskan Dagen
__________________________________________
Andra bloggar om: politik försvarspolitikFörsvarsmakten

Är folkpartiet redo att överge 1 % fundamentalismen?

Förändring av synsätt tar lång tid men när de slutligen händer går det ofta fort. Är det måhända det vi upplever nu när det gäller sambandet mellan fredsoperationer och bistånd. I Sveriges riksdag har det funnits starka biståndskrafter. Det stora intresset har varit inriktat mot nyckeltalen. Men inte de nyckeltalen och frågorna man skulle kunna trott, det vill säga kommer skattepengarna till användning? Leder det svenska biståndet till en positiv utveckling för länderna och dess befolkning? Nej det nyckeltal som tilldragit sig störst intresse är biståndets storlek i relation till BNP/BNI. Det viktigaste verkar ha varit att vi förbrukat tillräckligt mycket skattepengar så att man har kunnat känna sig duktig. Likheten med medeltidens avlatsbrev har varit påtaglig. Men nu håller något på att hända. Allt fler talar om att vi ska se flexiblare på biståndsbudgeten. Framförallt är det spännande att det kommer signaler från folkpartiet att man kan tänka sig att finansiera en förlängd insats i Tchad genom en minskning av biståndet. Är vi framme vid ”the Tipping Point”?

SvD ledare SvD Norrtelje Tidning (ledaren) SR Sydsvenskan
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik försvarspolitik

Misshushållar Försvarsmakten med reservofficerarna?

I veckans avsnitt av den politiska talradion dinledamot.se diskuterar vi Försvarsmaktens möjligheter att använda reservofficerare. Gäst är ordföranden för Sveriges Reservofficersförbund Wictor Phalén. Du kan lyssna på programmet genom att följa länken http://media.libsyn.com/media/dinledamot/2008-02-21.mp3
Tidigare avsnitt finns tillgängliga på adressen http://dinledamot.libsyn.com

"Jordaxeln går genom det egna tjänsterummet!"

Igår skrev jag om kritiken mot försvarsbyråkratin. Idag har SvD:s debattsidor ytterligare två inslag om tillståndet inom försvaret. Bo Pellnäs är som vanligt slagfärdig i sina formuleringar: ”Varje krigsmakt som har 11 000 officerare och enbart några tusen soldater befinner sig redan per definition i kris.” I en annan insändare skriver två reservofficerare om hur den yrkeskategorin kommit på undantag trots att man utgör ett kostnadseffektivt komplement till yrkesofficerarna. Det blir spännande att höra vad Sveriges Reservofficersförbund har att säga vid dagens presskonferens. Jag tror att det kommer att krävas rätt hårda tag om Försvarsmakten ska få ordning på sitt personalförsörjningssystem. Ansvaret för den uppkomna situationen är delat. Regering och riksdag har i många år hållit fast vid ett personalförsörjningssystem som inte varit konstruerat för att skapa insatsförband. Inom Försvarsmakten har förändringsbenägenheten varit begränsad. Medvetet eller omedvetet så har en medelålders officerskår slagit vakt om sin egen oersättlighet. Jag brukar uttrycka det som att ”Jordaxeln går igenom det egna tjänsterummet”. Mest slående var detta i samband med försvarsbeslutet 2004. Trots att övertaligheten fanns bland stabsofficerare så tvingades ÖB att stoppa antagningen av truppofficerare. I sin bok ”Vägen framåt” kallar ÖB detta för sitt mest korkade beslut. Man kan fråga sig vilken kategori officerare det var som tog fram beslutsunderlaget som visade att det inte var möjligt att behandla olika delar av officerskåren som olika yrkeskategorier.

På torsdag är ordföranden för Reservofficersförbundet gäst hos oss i den politiska talradion dinledamot.se. Du kan höra programmet här på bloggen.

__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik försvarspolitikFörsvarsmakten

Kan en byråkrati reformera sig själv?

På dagens Brännpunkt delar Peter Lundberg ut en rejäl ”känga” åt de statliga försvarsbyråkratierna. Idag är Peter Lundberg VD för säkerhets- och försvarsföretagen och man skulle därför kunna tro att han endast agerar i egen sak. Men han har inte ändrat uppfattning sedan han fick sin nya befattning. 2005 utredde Peter Lundberg på regeringens uppdrag försvarsförvaltningen. Rapporten finns på nätet och det gör också en bildpresentation som Peter Lundberg presenterade vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen 2006.

Jag har skrivit om det tidigare. Försvaret måste höja sin produktivitet. Arbetet är påbörjat men det drivs mer av tvång än genuin vilja. Detta är givetvis helt naturligt. En byråkrati arbetar alltid emot förändringar som reducerar dess egen storlek och inflytande. För varje förslag om reduceringar från ledningen finns en mångfald av motargument från ”byråkratin”. Många av oss minns säkert den brittiska TV-serien ”Yes minister”. Ibland tror jag att det förhåller sig på ett liknande sätt inom försvaret.

Men det är inte bara materielförsörjningen som har produktivitetsproblem. Det samma gäller för personalförsörjningen. Här har Försvarsmakten i många år drivit en fruktlös kamp mot regeringen. Nu verkar det dock som om man äntligen lyckas få reformera befälssystemet och komma bort från det politiskt motiverade enbefälssystemet. På en annan punkt verkar det däremot som om Försvarsmaktens egen byråkrati håller emot. Det gäller frågan om reservofficerssystemet. Det är inte utan att man får känslan att det är yrkesofficerare som medvetet eller omedvetet motverkar reservofficerarna. Imorgon håller Sveriges Resevofficersförbund presskonferens. Enligt inbjudan så kommer man då att presentera ett förslag som visar att Försvarsmakten skulle kunna spara 1,5 miljarder/år. Det finns anledning att återkomma i denna fråga.
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik försvarspolitikFörsvarsmakten

Har vi verkligen prioriterat rätt?

Den svenska styrkan till Tchad riskerar att skickas hem strax efter att den kommit på plats. Skälet är att pengarna är slut. Bakgrunden till detta är att händelseutvecklingen i Tchad försenade insättandet av styrkan. Det är något galet när budgeten begränsar insatsen. Egentligen borde försvarsdepartementet ha budgeten för uppsättandet och beredskapshållningen av förbanden och utrikesdepartementet ha medlen för själva insatsen. Det är inte rimligt att operativa insatser bestäms av en budget som beslutats under ett annat läge. Därför borde staten ha en reserv för kostnader som uppstår i samband med insats.
SvD

Förslag till nytt soldatförsörjningssystem

Jag utlovade i mitt tidigare inlägg ett förslag till nytt soldatförsörjningssystem. När jag arbetade med Försvarsmaktens perspektivplanering 00-02 försökte vi tyvärr utan framgång att få gehör för detta system.

Här kommer förslaget i korthet.
1. Gör värnplikten allmän omfattande både män och kvinnor.
2. Genomför värnplikten i form av ett par dagars försvarsupplysning och en förberedande mönstring. Detta moment kan med fördel genomföras på landets gymnasieskolor av försvarets personal.
3. Låt de som valts ut gå vidare till en mer omfattande mönstring.
4. Ta efter mönstring med frivilligheten som grund ut efterfrågat antal till utbildning.
5. Genomför en centraliserad tremånaders grundläggande soldatutbildning (GSU).
6. Efter godkänd GSU får soldaterna söka till olika förband där fortsatt befattnings- och förbandsutbildning genomförs. Här skrivs också kontrakt. Den som inte vill gå vidare till förbandsutbildningen kan placeras i ett nytt Hemvärn.
7. Det utbildade förbandet hålls samman och genomför insatser som förband.

För att skapa en lämplig personalomsättning så skrivs kontrakt där olika typer av förmåner utfaller om man fullföljer hela perioden (3-5 år). Exempel på förmåner kan vara premier eller olika typer av förstärkta studiestöd. Genom utformningen av belöningssystemet kan man delvis styra vem som söker till utbildning.

SvD
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik försvarspolitikFörsvarsmakten

Oviljan att reformera kvarstår

Förre försvarsministern Björn von Sydow skriver på dagens Brännpunkt om värnplikten. Föga förvånande så förespråkar han värnplikt. Under sin tid som försvarsminister (1997-2002) motverkade han de flesta reformförsök av personalförsörjningssystemet. Likaså tycker han att Försvarsmaktens förslag till fast anställd personalsammansättning haltar. Att ha 11 000 officerare, 6 800 soldater och 6700 civila verkar något suspekt. Men skälet till denna absurda obalans hänger till stor del samman med Björn von Sydows ovilja att reformera personalförsörjningssystemet. Kravet på ”klasslöshet” har lett till att alla anställda i uniform har klassats som officerare. Detta har bidragit till att vi har fått en organisation med ”många hövdingar och få indianer”. Det pågår nu ett arbete att förbättra systemet. Dock kommer man nog av ”politisk korrekthet” att behålla ordet officer för alla kategorier även om det är tydligt att vi övergår till ett klassiskt tvådelat system.

Nu tas dock rejäla tag när det gäller soldatförsörjningen. Regeringen har tillsatt en pliktutredning med följande uppgift: ”Den parlamentariska kommittén ska föreslå vilka lagändringar och övriga åtgärder som behövs för att möjliggöra frivillig rekrytering och utbildning av sådan personal som idag tjänstgör enligt lagen om totalförsvarsplikt. Kommittén ska även överväga under vilka förhållanden pliktsystemet bör tas i anspråk och om pliktlagen i så fall bör omfatta både män och kvinnor. Kommittédirektiven antogs av regeringen den 6 december. Kommittén ska vara klar med sitt betänkande den 1 februari 2009.”

Problemet med försvarspolitiken är dock att den svävar fritt utan direkt koppling till säkerhetspolitiken. Jag har skrivit om det tidigare här på bloggen och även talat om det i riksdagen. Men troligen får pliktutredningen, precis som försvarsberedningen måtte ha gjort, utgå från att Sverige i framtiden bryter sin säkerhetspolitiska isolering. Det är bara att önska pliktberedningen lycka till. Jag återkommer under dagen med ett eget förslag till nytt soldatförsörjningssystem. Här är dock redan nu en länk till vad jag tidigare skrivit i ämnet.

Brännpunkt Anförande i riksdagen Motion om Nato
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik försvarspolitikFörsvarsmakten

Vem är en riktig försvarsvän?

SvD:s Mikael Holmström har detaljgranskat Försvarsmaktens redovisning av de ekonomiska obalanserna. Det är intressant att han väljer att etikettera överdragen annorlunda än vad Försvarsmakten gör. Med Mikael Holmströms kategorisering så beror obalanserna till avsevärd del på överdrag inom administrationen. Jag har tidigare skrivit här på bloggen att jag var av uppfattningen att Försvarsmakten ekonomiska obalanser denna gång huvudsakligen berodde på bristande kontroll av utgifterna. Jag har inte ändrat uppfattning i den frågan.

Om man är försvarsvänlig är man då alltid för mer pengar till försvaret? Hur klassificerar man den som vill ha en högre produktivitet i Försvarsmakten? Är det försvarsvänligt att ha en dyr administration? Detta är frågor som borde diskuteras oftare i försvarsdebatten än bara frågan om det absoluta försvarsanslaget.

Rätt att säga nej till kortsiktiga lösningar

Nu börjar bilden bli ännu tydligare till varför Mikael Odenberg avgick. Han hade försatt sig själv, regeringen och Försvarsmakten i en omöjlig situation. Observera att Mikael Odenberg inte avgick på grund av medelstilldelningen till försvaret den ställde han sig bakom (vilket han också meddelade i sitt avgångstal), istället hade han invändningar mot formuleringar i finansplan om långsiktiga minskningar av materielanslaget. Dessa avgångsorsakande besparingar ligger troligen tidigast 2010. Under sin korta tid som försvarsminister blev Mikael Odenberg mycket populär hos stora delar av Försvarsmakten. Nu ser vi att denna popularitet troligen var dyrköpt för såväl försvaret som regeringen. Istället för att driva på produktivitetshöjningar inom Försvarsmakten så har ambitionshöjningar uppmuntrats. Nu ser vi konsekvenserna. Vi har fått ett bevis på att alla inte klarar att gå från att vara oppositionspolitiker till att bli minister. En uppgift som dock är ännu enklare är att vara tjänstebefriad fd riksdagsledamot och statsråd. Då kan man från läktarplats kommentera sin efterträdare. För den som minns TV-serien Mupparna så är säkert likheten med figurerna Statler och Waldorf uppenbar.

Det är bra att försvarsminister Sten Tolgfors inte accepterar försvarsekonomernas patentmedicin att skjuta problemen framför sig. Denna metod har nyttjats många gånger och ofta orsakat ännu större problem. Det som krävs är en radikal produktivitetshöjning. Däremot är jag mer tveksam till metoden att höja detaljeringsgraden i den politiska uppföljningen och styrningen. Ge tydliga uppgifter, följ upp såväl resursförbrukning som levererat resultat, utvärdera och vid behov utkräv ansvar.

SvD
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik försvarspolitikFörsvarsmakten