Rätt slutsats tveksam statistik

Tre av mina riksdagskollegor skriver idag om Försvarsmaktens högkvarter. Deras budskap är att Försvarsmakten borde minska storleken på sin högsta ledningsnivå. Jag delar slutsatsen även om jag tycker att de statistikuppgifter som framförs i vissa stycken har drag av hur man ljuger med statistik. Mest missvisande blir uppgiften om antalet fänrikar i Försvarsmakten. Genom att graden är en genomgångsgrad så blir variationerna dramatiska om man under något år har anställningsstopp och därigenom inte tillför några nya fänrikar. Det var just det som hände i samband med försvarsbeslutet 2004. Försvarsmakten var mycket tydlig med att detta var en långsiktigt dålig åtgärd men man fick inget stöd från den dåvarande s-regeringen att göra undantag från de stelbenta anställningsreglerna. Dessutom har det skett ett antal organisationsförändringar mellan de två mättidpunkter som används. Ett antal befattningar som tidigare redovisades på egna enheter har överförts till Högkvarteret. Men trots dessa invändningar så delar jag som sagt slutsatsen. Däremot ställer jag mig lite frågande till kritiken mot att 200 officerare är tjänstlediga. För egen del tror jag att det är bra för försvaret att jag tjänstgör i riksdagen och därigenom frigör löneutrymme som nästan räcker till att avlöna två fänrikar.

På ett par punkter har personalförsörjningen tagit ett par steg framåt sedan jag gick på tjänstledighet hösten 2006. Den ena förbättringen handlar om det införda sökförfarandet till ett antal tjänster. På detta sätt blir det en objektivare och öppnare konkurrens om befattningarna. Detta system borde även kombineras med att graderna blev starkare kopplade till befattningen och endast innehas så länge man har kvar befattningen. Den andra viktiga förbättringen är övergången till ett tvåbefälssystem. Detta innebär att Försvarsmakten förses med fler befäl i trupptjänst samtidigt som det inte med automatik producerar ett antal föredetta truppbefäl som förväntar sig att arbeta i administrativa befattningar fram till ålderspension.

Men att trimma Högkvarteret löser inte Sveriges problem med försvars- och säkerhetspolitiken. Politiken måste ta ansvar uppifrån och då är den första viktiga frågan om strategin är rätt. På den frågan är mitt svar ett klart nej. På grund av mentala och populistiska låsningar klamrar politiken fast vid en ologisk säkerhetspolitik. Vi är idag integrerade i EU och i försvarsberedningens rapporter ställer vi dessutom ut säkerhetsgarantier till våra grannländer. Däremot ställer vi oss utanför det militära samarbetet inom västvärldens försvarsorganisation Nato. Vi bidrar solidariskt vid internationella insatser men vi vill inte ha fördelarna det innebär att få säkerhetsgarantier från starka allierade.

SvD
Bloggarna Wiseman och Staffan Strömbäck kommenterar båda tänkvärt dagens Brännpunktartikel
__________________________________________
Lyssna på ”Den politiska talradion” med Göran Pettersson och Jacob Birkeland på dinledamot.wordpress.com
Andra bloggar om: politik