Svaga personliga mandat ger en svag riksdag

Tidigare budgetministern Ingemar Mundebo skriver på DN Debatt om sin doktorsavhandling "Hur styrs staten? Resultat av resultatstyrning." Jag tycker att hans beskrivning av det reella förhållandet mellan riksdag och regering i allt väsentligt är riktig. Formellt sett har riksdagen genom grundlagen en i förhållande till regeringen överordnad ställning. I realiteten är förhållandet dock radikalt annorlunda. Skälen till detta är flera man jag tror att vårt valsystem är det viktigaste. De valda ledamöterna har snarare sitt parti än sina väljare att tacka för sitt mandat. Proportionella val i stora valkretsar kombinerat med utjämningsmandat skapar ett parlament med många partier och knappa majoriteter. De knappa majoriteterna kombinerat med ledamöternas svaga personliga mandat gör att majoritetens riksdagsarbete blir osjälvständigt relativt partiledning och därigenom regeringen. Riksdagsledamöterna blir mer en kampanjorganisation som genom sina väljarkontakter kan föra ut regeringens politik.

För att få en riksdag som är mer oberoende relativt partiledning och regering krävs starkare majoriteter och tydligare personliga mandat. Ett valsystem med majoritetsval i enmandatsvalskretsar skulle ge ett självständigare parlament. Konsekvensen skulle i praktiken bli en övergång till ett tvåpartisystem. Det finns dock ingenting som tyder på att grundlagsutredningen skulle föreslå en sådan radikal förändring av grundlagen. Jag tror därför att vi, om än i modifierad form, kommer att fortsätta med den nuvarande faktiska styrkerelationen mellan riksdag och regering.

När jag tar emot besöksgrupper från Stockholms län brukar jag roa mig med att låta besökarna namnge vilka ledamöter som representerar deras valkrets i riksdagen. Svaren är mycket talande. Ytterst sällan kan någon besökare namnge mer än ett par av länets 42 riksdagsledamöter! Jag tycker att detta är ett tydligt bevis på att ledamöterna inte har fått sitt mandat av väljarna utan av partierna.