Dags för försvars- och säkerhetspolitik

Jag anser att politikerna i utskotten ska sitta där som representanter för väljarna och inte för särintressen. Det är olämpligt om utbildningsutskottet består av huvuddelen lärare, socialutskottet av en stor mängd doktorer, miljö- och jordbruksutskottet av bönder, justiteutskottet av poliser och försvarsutskottet av officerare. Av den undvek jag att för tre år sedan hamna i försvarsutskottet. Istället har jag haft intressanta och som det känns viktiga år i finansutskottet och det är också där jag gärna fortsätter min riksdagsgärning. Men fyra år av självvald karantän tycker jag räcker och inför nästa mandatperiod är jag redo för att lite mer aktivt ge mig in försvars- och säkerhetspolitiken. Jag har faktiskt redan gjort ett undantag. Vid den allmänpolitiska debatten 2008 så gjorde höll jag ett anförande i ämnet. Jag tycker att anförandet står sig rätt väl med snart två år på nacken så därför följer det här i repris.

Anf. 234 GÖRAN PETTERSSON (m):
Herr talman! När jag anmälde mig till den allmänpolitiska debatten angav jag att jag ville tala under rubriken Försvars- och säkerhetspolitik. Det är två ämnen som är intimt sammankopplade, och enligt min uppfattning går det inte att på ett meningsfullt sätt behandla det ena utan att diskutera det andra. Trots att dagens debatt har den formella rubriken Försvarspolitik tänker jag utnyttja möjligheten att även göra en koppling även till säkerhetspolitiken.


I februari 2002 enades fyra av riksdagens partier om en beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska hållning. Där sades bland annat: ”Sverige är militärt alliansfritt.” Vidare fastställdes: ”En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik.”


Vad har då hänt sedan dess? Först fick vi försvarsbeslutet 2004 som innebar en mycket stor neddragning av försvarets insatsorganisation. Nu har vi budgetpropositionen för 2008 som är en fortsättning på försvarsbeslutet med reduceringar av materielanslaget. Oppositionen föreslår i sina olika budgetmotioner dessutom ännu kraftigare reduceringar på försvaret.


De flesta initierade bedömare är nu av uppfattningen att Sverige inte längre har en självständig och allsidig försvarsförmåga. I det korta perspektivet är detta hanterbart då det inte föreligger något militärt hot mot landet. Man kan lite förenklat säga att vi i dag har en vackert-väder-lösning, och så länge vädret är vackert är lösningen bra. Men förutsättningarna att klara ett försämrat omvärldsläge är dåliga.


Överbefälhavaren Håkan Syrén uttrycker detta i sin bok Både och på följande sätt:


”Sverige är precis som andra europeiska småstater beroende av en fungerande europeisk säkerhetsstruktur. Någon möjlighet för oss att skydda oss helt på egen hand om det säkerhetspolitiska läget i Europa skulle försämras på ett avgörande sätt kommer inte att finnas.”


Kungl. Krigsvetenskapsakademien bedriver för närvarande ett större projekt med namnet På egen hand eller tillsammans? Den europeiska småstaten i en ny tid? Vid akademiens höstsymposium i onsdags var slutsatsen tydlig – alternativet på egen hand är överspelat.


Min slutsats av allt detta är mycket enkel: Försvars- och säkerhetspolitiken hänger inte längre ihop.


För att få tillbaka en sammanhängande försvars- och säkerhetspolitik krävs antingen en mycket kraftig höjning av försvarsanslaget eller att säkerhetspolitiken anpassas till verkligheten och att Sverige ansluter sig till Nato.


Då kan följande fråga ställas: När kan man ändra säkerhetspolitik? Det bästa tillfället för att göra en sådan förändring är när det råder ett relativt avspänt läge i närområdet. Det innebär att vi nu är inne i en sådan period där ändringar i säkerhetspolitiken kan ske med relativt små spänningshöjningar i närområdet.


En anslutning till Nato bör ske samordnat med Finland och med stöd av en bred parlamentarisk majoritet. Vidare bör beslutet vara folkligt förankrat. Detta kommer att kräva ett stort politiskt ledarskap framför allt från de partier som under lång tid propagerat mot ett medlemskap. Situationen liknar i många stycken den som rådde inför vår medlemsansökan i EG/EU.


Moderaterna och Folkpartiet har redan tydliga partibeslut för ett svenskt Natomedlemskap. Bollen ligger hos Socialdemokraterna.


Säkerheten mot yttre hot tillhör statens huvuduppgifter. Det är därför oacceptabelt, enligt min uppfattning, om ett ledande parti, troligtvis mot bättre vetande, bedriver en populistisk politik som riskerar Sveriges säkerhet. Det är hög tid att Socialdemokraterna i grunden omvärderar sin syn på säkerhetspolitiken. Det är dags för ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker att sätta Sveriges säkerhetsintressen framför partitaktiken. Det är dags för Mona Sahlin att visa samma ledarskap som Ingvar Carlsson gjorde när han förändrade Socialdemokraternas Europapolitik och inställning till Europeiska unionen.

Jag vill avsluta med att citera ur överste Ulf Henricssons anförande vid Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium. Jag kommer dock inte att göra det på samma stockholmska som han använder. Han sade: ”Säkerhetspolitiken ska styras av logik och analys inte av känslor och opinionsvindar.”

SvD