onsdag 30 september 2009

Dags för försvars- och säkerhetspolitik

Jag anser att politikerna i utskotten ska sitta där som representanter för väljarna och inte för särintressen. Det är olämpligt om utbildningsutskottet består av huvuddelen lärare, socialutskottet av en stor mängd doktorer, miljö- och jordbruksutskottet av bönder, justiteutskottet av poliser och försvarsutskottet av officerare. Av den undvek jag att för tre år sedan hamna i försvarsutskottet. Istället har jag haft intressanta och som det känns viktiga år i finansutskottet och det är också där jag gärna fortsätter min riksdagsgärning. Men fyra år av självvald karantän tycker jag räcker och inför nästa mandatperiod är jag redo för att lite mer aktivt ge mig in försvars- och säkerhetspolitiken. Jag har faktiskt redan gjort ett undantag. Vid den allmänpolitiska debatten 2008 så gjorde höll jag ett anförande i ämnet. Jag tycker att anförandet står sig rätt väl med snart två år på nacken så därför följer det här i repris.

Anf. 234 GÖRAN PETTERSSON (m):
Herr talman! När jag anmälde mig till den allmänpolitiska debatten angav jag att jag ville tala under rubriken Försvars- och säkerhetspolitik. Det är två ämnen som är intimt sammankopplade, och enligt min uppfattning går det inte att på ett meningsfullt sätt behandla det ena utan att diskutera det andra. Trots att dagens debatt har den formella rubriken Försvarspolitik tänker jag utnyttja möjligheten att även göra en koppling även till säkerhetspolitiken.


I februari 2002 enades fyra av riksdagens partier om en beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska hållning. Där sades bland annat: ”Sverige är militärt alliansfritt.” Vidare fastställdes: ”En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik.”


Vad har då hänt sedan dess? Först fick vi försvarsbeslutet 2004 som innebar en mycket stor neddragning av försvarets insatsorganisation. Nu har vi budgetpropositionen för 2008 som är en fortsättning på försvarsbeslutet med reduceringar av materielanslaget. Oppositionen föreslår i sina olika budgetmotioner dessutom ännu kraftigare reduceringar på försvaret.


De flesta initierade bedömare är nu av uppfattningen att Sverige inte längre har en självständig och allsidig försvarsförmåga. I det korta perspektivet är detta hanterbart då det inte föreligger något militärt hot mot landet. Man kan lite förenklat säga att vi i dag har en vackert-väder-lösning, och så länge vädret är vackert är lösningen bra. Men förutsättningarna att klara ett försämrat omvärldsläge är dåliga.


Överbefälhavaren Håkan Syrén uttrycker detta i sin bok Både och på följande sätt:


”Sverige är precis som andra europeiska småstater beroende av en fungerande europeisk säkerhetsstruktur. Någon möjlighet för oss att skydda oss helt på egen hand om det säkerhetspolitiska läget i Europa skulle försämras på ett avgörande sätt kommer inte att finnas.”


Kungl. Krigsvetenskapsakademien bedriver för närvarande ett större projekt med namnet På egen hand eller tillsammans? Den europeiska småstaten i en ny tid? Vid akademiens höstsymposium i onsdags var slutsatsen tydlig – alternativet på egen hand är överspelat.


Min slutsats av allt detta är mycket enkel: Försvars- och säkerhetspolitiken hänger inte längre ihop.


För att få tillbaka en sammanhängande försvars- och säkerhetspolitik krävs antingen en mycket kraftig höjning av försvarsanslaget eller att säkerhetspolitiken anpassas till verkligheten och att Sverige ansluter sig till Nato.


Då kan följande fråga ställas: När kan man ändra säkerhetspolitik? Det bästa tillfället för att göra en sådan förändring är när det råder ett relativt avspänt läge i närområdet. Det innebär att vi nu är inne i en sådan period där ändringar i säkerhetspolitiken kan ske med relativt små spänningshöjningar i närområdet.


En anslutning till Nato bör ske samordnat med Finland och med stöd av en bred parlamentarisk majoritet. Vidare bör beslutet vara folkligt förankrat. Detta kommer att kräva ett stort politiskt ledarskap framför allt från de partier som under lång tid propagerat mot ett medlemskap. Situationen liknar i många stycken den som rådde inför vår medlemsansökan i EG/EU.


Moderaterna och Folkpartiet har redan tydliga partibeslut för ett svenskt Natomedlemskap. Bollen ligger hos Socialdemokraterna.


Säkerheten mot yttre hot tillhör statens huvuduppgifter. Det är därför oacceptabelt, enligt min uppfattning, om ett ledande parti, troligtvis mot bättre vetande, bedriver en populistisk politik som riskerar Sveriges säkerhet. Det är hög tid att Socialdemokraterna i grunden omvärderar sin syn på säkerhetspolitiken. Det är dags för ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker att sätta Sveriges säkerhetsintressen framför partitaktiken. Det är dags för Mona Sahlin att visa samma ledarskap som Ingvar Carlsson gjorde när han förändrade Socialdemokraternas Europapolitik och inställning till Europeiska unionen.

Jag vill avsluta med att citera ur överste Ulf Henricssons anförande vid Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium. Jag kommer dock inte att göra det på samma stockholmska som han använder. Han sade: ”Säkerhetspolitiken ska styras av logik och analys inte av känslor och opinionsvindar.”


SvD

11 kommentarer:

Staffan Strömbäck sa...

Göran, väl talat.

Tokmoderaten sa...

Kan bara instämma i Staffans omdöme.

Joakim sa...

Överlag intressanta åsikter förutom uppmaningen till NATO-medlemsskap. Ett NATO-medlemsskap drar in Sverige i konflikter vi inte skapat. Vi får konfliktsocialism dvs vi ska alla belastas för några fås misstag. Utanför NATO skulle vi istället kunna välja vilka internationella insatser vi vill delta i.

Det rationella är att skapa förutsättninger för allianser om en allians skulle behövas, men inte dras in i en militär organisation som gör oss till "fiendens vän".

Sist återstår bara att nämna den imponans som NATO-organisationen skapar hos den svenska officerskåren. Vi ska inte vara med i NATO för deras professionalism, brödraskap eller för att få tillgång till träning och vapensystem. Ibland anar jag självändamål.

Staffan Strömbäck sa...

@Joakim
Du ger uttryck för den vanligaste missuppfattningen avseende Nato,
nämligen att ett medlemskap skulle leda till att Sverige kan tvingas
in i konflikter som någon annan skapat, och som vi inte vill ta del i.

Detta är inte korrekt, varken formellt eller i praktiken.

Formellt anger Atlantfördraget att samtliga Natomledlemmar ska stödja
en annan stat som utsätts för angrepp. Det är alltså
1. endast om en annan medlemsstat blir angripen, inte om den går till
angrepp, som detta gäller.
2. varje medlemsstat äger att suveränt besluta hur detta stöd i
praktiken utformas. Det finns inte krav på materiellt stöd enligt
fördraget, formellt räcker det med ett uttalande.

I praktiken visar exemplet Irakkriget att det inte finns någon
tvingande automatik. USA begärde att övriga Natomedlemmar skulle
stödja invasionen. Frankrike och Tyskland sa nej, och den hållningen
hade också Sverige kunnat inta, om vi hade varit medlemmar av Nato.

Genom att inte vara medlemmar, ställer vi oss dock utanför de
mojligheter att påverka som en medlemsstat har. Något som
förhoppningsvis skulle leda till klokare beslut om framtida insatser.
Utan att Sverige för den skull tvingas delta i insatser som vi inte
vill medverka i.

Staffan

Anonym sa...

Jag är inte säker på om jag har rätt, men jag tror att även alternativet att ansöka om (och sedan antas som) NATO-medlemskap kommer att kräva kraftigt ökade försvarsanslag.

Det mest grundläggande kravet NATO har på sina medlemsländer är att de kan hålla sitt territorium tills hjälp kommer.

Jag tror inte NATO skulle komma och hjälpa oss när ryssen redan är här och har fått fotfäste (inte ens om vi är medlemmar). Att jaga bort dem då är betydligt mer resurskrävande och (politiskt) riskabelt än att komma och assistera oss i att hålla dem utanför våra gränser.

Att skapa ett svenskt invasionsförsvar som är tillräckligt avskräckande/förtroendeingivande är vi nog tvungna att göra - även om vi ansöker om ett NATO-medlemskap.

Eller?

TRIDENT sa...

Personligen tycker jag att det är ganska fantastiskt att en person som tillhör det parti som sätter sista spiken i Försvarsmaktens kista kan hålla ett dylikt tal. Det är ju du och dina partikollegor som raserat rikets försvar - och kom nu inte dragande med vad oppositionen vill, för det har inget med moderaternas politik att göra!

Kvalificerat hyckleri skulle jag vilja kalla det!

Har du den minsta aning om vad som pågår i Försvarsmakten i dagsläget?

Låter Insatsorganisation 2014 bekant?

Vet herr Riksdagsledamot HUR bemanningen av IO 2014 går till?

Jo - fina excelark från persstaben i högkvarteret STYR hur förbanden ska se ut, si och så många specialistofficerare, soldater officerare och inte ett huvud mer. Det är alltså INTE uppgifterna som förbandet ska lösa som styr bemanningen utan de av ekonomerna framräknade personalramarna. Hål i huvudet skulle jag vilja påstå!

Lägg sedan till den smått komiska personalförsörjningsutredningen - inte ens de själva kan ju tro på smörjan de producerat. Låt mig ta ett exempel:

Nu (äntligen!) har Hkv satt ned foten vad gäller soldatlönerna - 16000kr i månaden! Vem tror man att man rekryterar med den lönen? En barnskötare utan formell utbildning tjänar mer än detta - och slipper dessutom åka till Afghanistan 2 gånger inom en treårsperiod. Ingångslönen för en bilmekaniker är närmare 20000kr och försvaramakten tror att man ska kunna rekrytera mekaniker tilll insatsorganisationen för 16000kr/månad.

Och vilket klientel kan man rekrytera för 16000kr/månad?

Tror herr Riksdagledamot att Försvaramakten kommer att kunna bemanna insatsorganisationen med dessa löner? Jaså inte det? Kommer ni då att tillföra mer pengar?
Nä - inte det heller...
Lämnar ni politiker då standardsvaret: "löses inom ram"?

Det är också mycket märkligt att INGEN - varesig politiker eller Hkv - de erfarenheter man har från exempelvis Danmark. När danska generaler rakt ut säger "avskaffa INTE värnplikten" - då sluter i vanlig ordning svenska beslutsfattare öronen och tror att man inte behöver lyssna på andra som misslyckats med samma sak. Varför är det så? Vet vi alltid bäst tills motsatsen är bevisad?

Personligen är jag tämligen övertygad om att det blir till att krypa till korset och senast 2019 ha återinfört värnplikten.

Staffan Strömbäck sa...

@Trident

Håller med om att experimentet med att avskaffa värnplikten är något av de mindre genomtänkta besluten under mandatperioden.

Göran Pettersson sa...

Till Trident och Staffan:
Jag har en annan uppfattning är er två när det gäller värnplikten. Jag arbetade med perspektivplaneringen under slutet av 90-talet och början av 00-talet. För oss stod det rätt klart att soldatförsörjningssystemet behövde reformeras i grunden. Dock oroas även jag åt att rekryteringsutmaningen inte verkas tas på fullt allvar varken från politisk nivå eller från Försvarsmakten.

Joakim sa...

Några kommentarer på Staffans svar till mig:

Staffan:
"Formellt anger Atlantfördraget att samtliga Natomledlemmar ska stödja en annan stat som utsätts för angrepp."

Joakim:
Du får det att låta så enkelt och att vi kan nöja oss med ett stöttande uttalande i händelse av en uppblossande konflikt. Är det inte så att politiska realiteter avgör vad som "måste" göras. Vi investerar fast oss i ett samarbete på många olika plan - i de olika kontaktytorna kan politiska påtryckningar ske för att få oss dit NATO-majoriteten vill ha oss.

Staffan:
"I praktiken visar exemplet Irakkriget att det inte finns någon
tvingande automatik. USA begärde att övriga Natomedlemmar skulle
stödja invasionen. Frankrike och Tyskland sa nej, och den hållningen
hade också Sverige kunnat inta, om vi hade varit medlemmar av Nato."

Joakim:
Var det inte så att NATO-vurmare tyckte det var djupt bekymmersamt att ingen enighet kunde uppnås kring Irakinvasionen. De talades om att NATO var hotat som organisation. De oeniga länder uppfattades som förlorare eftersom slitningarna förbrukade internt förtroende. Kanske leder detta till att otrevliga förändringar sker i hur NATO ska fungera i framtiden.

Staffan:
"Genom att inte vara medlemmar, ställer vi oss dock utanför de
mojligheter att påverka som en medlemsstat har. Något som
förhoppningsvis skulle leda till klokare beslut om framtida insatser. Utan att Sverige för den skull tvingas delta i insatser som vi inte vill medverka i."

Joakim:
Som medlem kan vi inte ställa oss utanför gång på gång utan negativa effekter. Andra medlemsländer blir besvikna och tröttnar till slut. Sverige skulle riskera uteslutning - vilket är ett politisk no-go. Som medlem måste man stryka medhårs - åtminstone någon gång. Är man utanför NATO kan man alltid avstå - utan att behöva kompromissa med sina åsikter. Att Sverige skulle ha möjligheter att påverka vilka insatser NATO-tänker göra är föga troligt. Möjlighetvis kan vi påverka hur en insats utformas men jag antar att det då kommer att kosta oss i personal och material för den aktuella insatsen.

Staffan Strömbäck sa...

@Göran
Har själv någon insikt i perspektivplanering under senare år. mycket bra och insiktsfullt arbete som genomförs där.

Dock, med all respekt, det är som i all prognos- och planeringsverksamhet svårt att ta full höjd för genomförbarhet. Vilket nu syns i de konkreta förslag till genomförande som nu börjar ta form. Eller i vissa fall inte tagit form, men bordeha gjort det.

Anonym sa...

Hej Göran

Du skrev:
"Dock oroas även jag åt att rekryteringsutmaningen inte verkar tas på fullt allvar varken från politisk nivå eller från Försvarsmakten."

Menar du med det att du oroas över att man inte kommer att kunna rekrytera kompetent personal (eller någon personal över huvud taget) med en ingångslön på 16 000/mån?

Eller
Oroas du över att vi håller på att införa ett personalförsörjningssytem som ingen verkar ha koll på vad det kommer att kosta?