Försvars- och säkerhetspolitiken måste gå i takt

Det pågår nu ett antal parallella försvars- och säkerhetspolitiska debatter. Det är dels frågan om historien, Sverige under kalla kriget. Hetast är debatten om ubåtskränkningarna och hur dessa kan förklaras säkerhetspolitiskt. En ofta förekommande slutsats är att Sovjetunionen inte litade på Sveriges ”neutralitet”.

En annan debattråd hänger ihop med Försvarsberedningens långtgående slutsatser om beroenden och internationella samarbeten i rapporten ”Säkerhet i samverkan”. Rapporten är ett mästarexempel på ”enighet genom otydlighet”. Försvarsberedningen går mycket långt i sina resonemang om hur Sverige ska agera när grannländer hotas. Man lyckas dessutom uttala sig om hur dessa grannländer förväntas agera om Sverige är hotat. Samtidigt så undviker man med politisk korrekthet den självklara frågan om Natomedlemskap.

Den tredje tråden utgörs av debatten runt värnplikten. Regeringen har tillsatt ytterligare en ”Pliktutredning”. Det blir mycket spännande att följa utredningen. Men den har en mycket svår uppgift. För att välja rätt i ”soldatförsörjningsfrågan” krävs att man har den säkerhetspolitiska inriktningen klart för sig. Man kan jämföra utredningens dilemma med det som fanns hos Väg- och vattenbyggnadsverket under 50-talet. Den kommande högertrafiken var förutsägbar. Samtidigt var de politiska signalerna otydliga. Hur gör man då när man ska planera nya motorvägars vars dragning till stor del påverkas om landet har höger- eller vänstertrafik.
SvD (ubåtar) DN (Ryssland)