Nu börjar bilden bli ännu tydligare till varför Mikael Odenberg avgick. Han hade försatt sig själv, regeringen och Försvarsmakten i en omöjlig situation. Observera att Mikael Odenberg inte avgick på grund av medelstilldelningen till försvaret den ställde han sig bakom (vilket han också meddelade i sitt avgångstal), istället hade han invändningar mot formuleringar i finansplan om långsiktiga minskningar av materielanslaget. Dessa avgångsorsakande besparingar ligger troligen tidigast 2010. Under sin korta tid som försvarsminister blev Mikael Odenberg mycket populär hos stora delar av Försvarsmakten. Nu ser vi att denna popularitet troligen var dyrköpt för såväl försvaret som regeringen. Istället för att driva på produktivitetshöjningar inom Försvarsmakten så har ambitionshöjningar uppmuntrats. Nu ser vi konsekvenserna. Vi har fått ett bevis på att alla inte klarar att gå från att vara oppositionspolitiker till att bli minister. En uppgift som dock är ännu enklare är att vara tjänstebefriad fd riksdagsledamot och statsråd. Då kan man från läktarplats kommentera sin efterträdare. För den som minns TV-serien Mupparna så är säkert likheten med figurerna Statler och Waldorf uppenbar.
Det är bra att försvarsminister Sten Tolgfors inte accepterar försvarsekonomernas patentmedicin att skjuta problemen framför sig. Denna metod har nyttjats många gånger och ofta orsakat ännu större problem. Det som krävs är en radikal produktivitetshöjning. Däremot är jag mer tveksam till metoden att höja detaljeringsgraden i den politiska uppföljningen och styrningen. Ge tydliga uppgifter, följ upp såväl resursförbrukning som levererat resultat, utvärdera och vid behov utkräv ansvar.
SvD
__________________________________________
Lyssna på politisk talradio på dinledamot.libsyn.com
Twingly
Andra bloggar om: politik försvarspolitikFörsvarsmakten
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Bättre vore väl om riksdag och regering insåg att ett militärt försvar kostar pengar?
Omställningen från invasionsförsvar till insatsförsvar har varit och är väldigt kostsam. Detta har inte politikerna räknat med när de gradvis har lovat fler och större bidrag till internationella operationer.
Vad som är än mer uppseendeväckande är att en borgerlig regering plötsligt ser en av statens absoluta kärnuppgifter som ett besparingsobjekt. När ska man inse att man inte kan tillämpa osthyvelsprincipen på all statlig verksamhet?
När moderater försvarar lägsta försvarsbudget i mannaminne samt lika låg som Norges försvar, trots att de samarbetar med USA i NATO, samt försvarar en lägre ambition utifrån en redan låg nivå som moderater tills nyligen kritiserat, då är det illa.
Att situationen verkligen är allvarligt visas ju av att medlemmar i flera partier i försvarsberedningen säger att NATO får försvara oss om vi skulle bli anfallna. (Att Sverige litar på NATO utan att någonsin officiellt gett NATO cred gör nog inte att NATO är så där hemskt intresserade av Sverige annat än som markyta mellan andra NATO-länder.)
Det är med sorg jag ser varje specifik nedskärning.
Att minska 40 miljarder är att minska från en nivå i storleksordningen kostnaden för svensk grundskola. Någon påpekade för ett tag sedan att kostnaden för handikap-assistenter växte så att den kostnaden om några år kan vara upe i försvarets kostnad!
Att Tolgfors så hårt kritiserar ÖB, som om han inte hade förtroende för honom, för att i avslutande frågor ändå säga att han har förtroende för ÖB, det är, föreställer jag mig, en velighet som kännetecknar Reinfelt och/eller Borg.
Osmakligt!
Även tullskyddet försvinner nu i Norrland, men lika mycket pengar och långt mera därtill, läggs på satsningar för mångkultur och jämställdhet. (Att massinvandring där det i hela stadsdelar i dag inte brukas svenska språket är och kommer att bli en enorm "satsning", som Ni inte heller bryr er om.)
Du vet inte vad du pratar om. Men baksidan med stora valframgångar är just att man får in ledamöter i riksdagen som nomineringskommittéerna placerat långt ner på valsedeln i den felaktigt trygga förvissningen om att de aldrig skulle komma in.
Min avgång berodde inte på besparingarna i sig, utan på att det inte fanns något underlag för dem och därför att jag anser det vara fel att låta finansdepartementet sköta försvars- och säkerhetspolitiken. Dessutom kan man inte utforma ett försvar om man inte först har fastställt vilka uppgifter man vill att försvaret skall lösa.
Om jag var populär hos Försvarsmakten så berodde det inte på låt-gå-mentalitet och kravlöshet, utan på intresse och kunskaper om verksamheten och tydliga krav på myndigheten. Under mina elva månader påbörjade regeringen en ominriktning av såväl materiel- som personalförsörjning samt fördjupade samarbetet med Nato. Allt det arbetet drivs nu vidare av min efterträdare.
Utan att veta vem som står bakom signaturen Mikael O väljer jag att ge lite bakgrundsinformation rörande de frågor valbarhet som signaturen nämner. Vid valet 2006 valdes Mikael Odenberg in i riksdagen i valkretsen Stockholms stad som nr 5 av 11 moderata mandat. Han fick vid valet 138 personröster vilket gav en 13:. För egen del valdes jag in i valkretsen Stockholms län som nr 12 av 17 med 422 personröster. Jag skulle nog vilja påstå att när nomineringarna gjordes så uppfattades båda dessa placeringar som relativt ”säkra” platser.
Vad gäller de övriga påståendena i inlägget så har jag utan framgång försökt finna presskonferensen på nätet. Däremot har jag funnit en intervju med SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_259439.svd som lyfter fram att det inte var oenighet om budgeten utan finansplanen och arbetsordningen som angavs som motiv för avgången.
Någon kanske undrar varför jag är så hård i kritiken mot Mikael Odenberg. Skälet är att jag tycker att han skött sin avgång väldigt illa. Jag tycker att det är bra när man tar principiella beslut och lämnar en befattning om man upplever att man inte har chefens förtroende alternativt inte kan ställa upp på planeringsförutsättningarna. Men i och med att man lämnat uppdraget bör man sätta sig själv i karantän. Mikael Odenberg valde istället att omgående ge sig in i debatten och närmast djävlas med sin efterträdare. Detta har fortsatt i form av deltagande vid Folk & Försvars rikskonferens och närvaro i riksdagen då försvarsministern finns där för att svara på frågor.
Hur ansvaret ska fördelas för den nu uppkomna ekonomiska situation går inte att i detalj uttala sig om idag. Kommande utredningar får väl utvisa vilken eventuell del av skulden som hamnar på den socialdemokratiska regeringen, Försvarsmakten, Mikael Odenberg respektive Sten Tolgfors.
Jag råkade trycka på publiceringsknapppen innan jag var helt färdig med föregående kommentar därför kommer här lite tilläggsinformation.
Han fick vid valet 138 personröster vilket gav en 13:e plats. För egen del valdes jag in i valkretsen Stockholms län som nr 12 av 17 med 422 personröster vilket gav en 5:e plats.
Vem som står bakom inlägget är väl alldeles uppenbart, nämligen den tidigare gruppledaren för Moderaterna i riksdagen, som inför valet 2006 sökte förbereda de nya moderata ledamöterna men som - trots ett optimistisk sinnelag - aldrig var i närheten av att vidtala dig. Och inför 2010 kan välarna vara lugna. Du hängde in uniformen 2006. Och du kommer att hänga in riksdagskostymen 2010.
Jag deltog naturligtvis inte i Folk & Försvars konferens i Sälen för att "djävlas med min efterträdare" utan därför att jag fått en personlig inbjudan. Sälen var för mig ett naturligt "bokslutstillfälle" - en lämplig möjlighet att ta adjö av det försvars-Sverige som jag lämnade lite abrupt i början av september.
Det är häpnadsväckande att en moderat riksdagsledamot kan göra sig till tolk för ståndpunkten att en person som innehaft folkvalda förtroendeuppdrag i över 30 år plötsligt skall åläggas en munkavle och totalt avstå från att delta i det offentliga samtalet.
Jag vet inte om det är någon som läser ditt trams. (Jag hamnar på din blogg av det enkla skälet att jag av och till googlar på mitt eget efternamn). Men i början av januari lovade du dina fåtaliga läsare att du skulle "lägga upp en plan" för hur du skulle få "läsarnas önskegäst Mikael Odenberg" att vilja "slå sig ned bakom vår mikrofon".
Den planen verkställde du aldrig - förmodligen i insikt om att jag då skulle berätta för lyssnarna om vilken utomordentligt i politiskt hänseende puckad representant de för tillfället har fått in i Sveriges Riksdag.
Göran Pettersson har lärt sig att "gilla läget". Dessutom är han orolig för att inte ha husbondens (finansministern Borg)öra. Man kan ställa sig frågan varför det är så märkligt tyst om det faktum att försvarsanslagen minskat p.g.a. nedskärningar och reala termer med 20% sedan år 2000. De "eviga" 40 miljarderna är synnerligen uttunnade och detta borde givetvis framgå i den pseudodebatt som pågår. Moderaterna för en politik som mer och mer liknar en parodi. I stora och viktiga frågor lägger man sig långt ut till vänster exempelvis frågor om arbetsrätt, invandring, företag och när det gäller försvaret tror man uppenbarligen att Miljöpartiets väljare ska rusa in i Alliansfamnen. Varför i herrans namn ska en vänsterväljare rösta på en lättprodukt av det egna partiet? Och när det gäller de borgerliga kärnväljarna kan man också undra var deras i decennier efterlängtade regeringsskifte tog vägen? Fysiskt visst men politiskt i högsta grad tveksamt. Anders Borg må vara en sifferakrobat av hög klass men ett blysänke för Alliansen med sitt sätt att se allt
budgetarbete som ett tillfälle att dra ner på regeringens kärnuppgifter. Bland annat på Försvaret. Statsministern framträder då och då i TV och ser och hör man honom får man snabbt uppfattningen att all världens elände vilar på hans axlar. Att traska patrull som Göran Pettersson inger ingen respekt.
Hej Othello!
Jag tror inte att du följt hela den försvars- och säkerhetspolitiska debatten här på bloggen. Om du gjort det så skulle du funnit att jag inte anser att vi har en försvars- och säkerhetspolitik så hänger ihop. Men den senaste försvarsekonomiska diskussionen handlar huvudsakligen om något annat. Denna gång handlar det om att man inte har haft kostnadskontroll samt att rationaliseringar som var en förutsättning för besluten inte genomförts fullt ut. Om man inte drar ner på overhead samt höjer produktiviteten då går det ut över kärnverksamheten. Det har varit alltför lätt att ta bort "output". Om man accepterar att reduceringar görs i kärnverksamheten istället för inom administrationen så bidrar man till att förstöra försvaret.
Om du följer den här länken kan du läsa vad jag sagt i riksdagen om försvaret http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2007/08:13#anf234
Skicka en kommentar