Rätt och fel om bolagsstyrelser

Många politiker ser som sin stora uppgift att överföra mer och mer makt från det privata ägandet till det offentliga. Ett typiskt exempel på en sådan klåfingrighet är de upprepade kraven på könskvotering i börsbolagens bolagsstyrelser. Det är rätt lustigt att denna fråga kan engagera så många så starkt. Jag gissar att det totalt sett handlar om under 1000 personer som har styrelseuppdrag i börsbolag. Dock är frågan principiellt viktig då den berör frågan om begränsningen av politiserandet av ägandet. Om man studerade dessa personer som sitter i styrelserna utgående från andra kriterier än kön så skulle man säkert finna ett antal dramatiska ”snedfördelningar”. Gissningsvis är ungdomar kraftigt underrepresenterad. Personer boende i Stockholms län är säkert kraftigt överrepresenterad. Likaså tror jag att styrelseledamöternas inkomst och förmögenhet ligger högt över genomsnittet. Men alla dessa snedfördelningar borde ändå inte föranleda politisk aktivism och krav på ”rättning i leden”. Skälet är nämligen att vi lever i en marknadsekonomi där de enskilde till stor del får bestämma själv och fatta sina egna beslut. Styrelsen i ett bolag är ägarnas representanter, inte statens, och det är ägarna som bestämmer vem som ska representera dem i styrelsen. Jag tycker att aktiechefen på Skandia Liv uttrycker det väl ”Vi letar inte kvinnor vi letar kompetens”. I en fungerade marknadsekonomi så kommer de bolag som har dåliga styrelser att slås ut av de bolag som har bra styrelser. Det finns skäl att citera Deng Xiaoping: ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit så länge den fångar råttor är det en bra katt!” Det samma torde gälla om styrelseledamöter.
DN SvD DN Expressen