Borg, Rankka och 2 gånger Gustavsson

Svenska Dagbladet bjuder idag på tre mycket läsvärda artiklar. Den som slås upp störst är den om Anders Borg. Klas Eklunds beskrivningar av Anders Borg är underhållande och jämförelsen av deras bådas politiska förflyttningar är tänkvärda. Artikeln tar även upp Keynesianismen. Är Anders Borg keynesian? Jag vet inte om frågan är relevant. Keynes teorier har oftast misslyckats när de brukats praktiskt. Skälet till detta tror jag är det fenomen som kallas Public choice och innebär att politiker strävar efter att bli återvalda och därför använder statens budget till att vinna sympati hos avgörande väljargrupper. Överfört på svenska statsbudgetar så skulle det innebära att vi politiker har lättare för att stimulera ekonomin i lågkonjunktur men svårare för att strama åt i högkonjunktur. Detta i sin tur medför att det blir praktiskt omöjligt att agera enligt Keynes rekommendationer över hela konjunkturcykeln. Den statsbudget som Anders Borg fått utstå mest kritik för är den som enligt min mening var den bästa, BP 08. Trots att landet var i högkonjunktur och skatteintäkterna medförde att statens skattkista höll på att svälla över stod Anders Borg emot sirenernas locktoner om ökade utgifter och sänkta inkomster. Nu kompenseras möjligen detta uteblivna beröm med att finansministern istället hyllats för ett antal mer populistiska utspel som om de blev praktisk politik långsiktigt skulle vara av skada.

I en annan artikel i SvD intervjuas Timbros avgående VD Maria Rankka inför att hon ska tillträda som VD för Stockholms handelskammare. Det som för mig var särskilt tankeväckande i intervjun var hennes synpunkter på partierna och opinionsbildningen hos statliga myndigheter. Jag tycker att hon har en poäng när hon säger att partierna har blivit svaga på politikutveckling och mer blivit kampanjorganisationer. Hon liknar detta med ett företag som avvecklar sin forskning och utveckling. Jag känner igen mycket av detta från mina år inom Försvarsmaktens perspektivplanering. Vad vi sysslade med var i många stycken försvarspolitisk utveckling som borde ha genomförts inom regeringskansliet och partierna. Likaså minns jag Försvarsmaktens frustration över att den politiska nivån inte tog ansvar för information till allmänheten om det strategiskifte som de stora försvarsreformerna som skedde 98-04. Jag delar Maria Rankkas uppfattning att det är ett demokratiskt problem om de statliga myndigheterna ägnar sig åt opinionsbildning. Men jag tror att det delvis är ett symptom på att det uppstått ett tomrum för att den politiska nivån retirerat.

Den tredje artikeln är en krönika av Rolf Gustavsson om Bengt Gustafsson. Det vill säga SvD:s tidigare brysselkorrespondent filosoferar runt den tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafssons bok om ubåtsfrågan. Jag har sedan några månader Bengt Gustafssons bok liggande i den alltför stora högen av ännu ej lästa böcker. Jag lyssnade på ett föredrag av Bengt Gustafsson på Fria moderata studentförbundets säkerhetspolitiska seminarium för ett par veckor sedan. Det föredraget och Rolf Gustavssons spännande krönika gör att det finns anledning att stuva om ordningen i boktraven.