Även socialdemokrater tar avstånd från Juholts Libyenutspel

Gårdagens utspel från Håkan Juholt att Socialdemokraterna kräver hemdragande av det svenska flygförbandet från Libyen möter nu även intern socialdemokratisk kritik. Widar Andersson skriver i dagens ledare i tidningen Folkbladet:
"Det enda respektabla och anständiga sättet att lufta sin tveksamhet är emellertid att överlägga med regeringen. Nu väljer Juholt i stället att göra ett utspel som snabbt understöds av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Kriget i Libyen är på riktigt. FN mandatet handlar bokstavligen om att försöka förhindra fortsatt våld och fortsatta mord av civila. Socialdemokraterna är ett presumtivt regeringsbildande parti. Jag kan inte undgå att känna ett oroande obehag inför hur Håkan Juholt agerar i frågan om det svenska mandatet i Libyen. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna bör inte ingå i den krets av partier där Socialdemokratisk utrikes- och säkerhets-politik förankras."

Jag instämmer i Widar Anderssons kritik. Imorgon drar cirkusen Juholt vidare. Då lämnar han huvudstaden för att förstamaj tala i Falun och Borlänge. Vi får se vad citatmaskinen Juholt kan leverera för överraskningar då. Jag skulle kunna tro att mer ansvarsfulla socialdemokrater redan börjar längta tillbaka till tiden då Mona Sahlin var partiordförande och ännu mer till när Göran Persson var det.

Sverige, partiet, sig själv

Mänskligheten, Sverige (och dess invånare), partiet, sig själv i den ordningen är det önskvärt att en partiledare prioriterar när han eller hon ställs inför svåra prioriteringar. Jag tror också att våra hittillsvarande statsministrar i allt väsentligt haft den prioriteringsordningen i sitt undermedvetna när de utövat sitt ämbete. Givetvis har det inte varit hundra procentig uppfyllnad av det ena målet innan något gjorts åt ett lägre prioriterat mål.

När det gäller Socialdemokraternas nye partiledare så har det kommit in något nytt i svensk politik. Jag upplever det som att vi Socialdemokraterna har fått en partiledare som har en annan prioriteringsordning än tidigare ledare. Juholts agerande tyder på att han prioriterar sig själv först, partiet som nummer två och Sverige som nummer tre. Låt mig ge några exempel.

När Håkan Juholt valde att undanhålla informationen om sin särbos/kulbos bedrägeridom för valberedningen förbättrade han sina egna chanser att bli partiledare. Om informationen kommit ut innan han föreslagits av valberedningen hade det troligen skadat hans chanser att bli partiledare men däremot skyddat hans särbo/kulbo och partiet.

När Håkan Juholt i sitt installationstal skapade osäkerhet rörande pensionsöverenskommelsen så bidrog han till skada vår gemensamma ekonomi. Juholt som är en känd taktiker inser säkert att hans parti kan vinna kortsiktiga vinster på att förespegla förändringar av pensionssystemet. Men den långsiktiga kostnaden för Sverige skulle vara mycket stor.

När Håkan Juholt tvingar igenom svenska begränsningar rörande den svenska Libyeninsatsen så vinner han säkert poäng inom vänsterkretsar i Sverige. Däremot skadas både Sveriges anseende och på sikt vår egen säkerhet. Vår säkerhet bygger idag på en ömsesidig solidaritet, när Sverige ställer sig vid sidan om när vår medverkan är efterfrågad minskar andra staters benägenhet att komma till vår hjälp när det behövs.

Jag har i svensk politik inte stött på någon politiker som likt Håkan Juholt verkat så genuint road och eggad av att få bestämma. Ledare likt Ingvar Carlsson tog sitt uppdrag på stort ansvar och verkade snarast tyngda av att vara den som bestämde. Människor som sporras av makten bör man hålla ögonen på och göra sitt bästa för att de inte bereds tillfället att få något större inflytande. Av den anledningen tänker jag fortsätta med att hålla ett öga på Håkan Juholt och arbeta aktivt för att han inte ges mer inflytande.

Synovate redovisar idag att läget i opinionen är tämligen stabilt. Expressen kommenterar det med att vi inte har sett någon Juholteffekt ännu. Vi får se om det blir någon och i sådana fall vilken den blir. Kan Håkan Juholt måhända vinna tillbaka lite väljare som gått från Socialdemokraterna till Sverigesdemokraterna?

SvD DN Expressen DN

Låter Juholt som en kommunist?

Med viss munterhet läser jag att statsvetaren Lars Lewin tycker att Håkan Juholt debattartikel om skillnader i människosyn för tankarna till den unge Marx. Med tanke på den upprördhet mitt blogginlägg med rubriken "Juholt låter allt mer som en kommunist" skapade hos vänsterbloggare så ska det bli intressant att följa utvecklingen.

Igår spelade jag och Maria Abrahamsson in ett nytt avsnitt av "Två nyanser av blått" där vi bland annat diskuterade runt Juholts kulturutspel. Du finner avsnittet på programmet hemsida http://riksdagsradion.wordpress.com

Ingen erfarenhet av oppositionspolitik

Jag har sedan 1998 haft diverse politiska förtroendeuppdrag först i Norrtälje kommun och sedan 2006 i riksdagen. Under hela perioden har mitt parti, Moderaterna, varit en del av majoriteten. Jag har därför ingen erfarenhet av att vara oppositionspolitiker. Det har förvånat mig hur oppositionen ofta springer på alla bollar istället för att försöka ta fram ett sammanhållet alternativ till majoritetens politik. Särskild förvånad har jag varit över hur mina partikollegor i kommuner med långvarigt rött styre ägnar sig åt ren missnöjespolitik där man sökt vinna billiga poäng genom att fokusera på bisaker. I många stycken låter oppositionen rätt lika oavsett politisk färg.

Om en opposition ska vinna ett val krävs att den kan visa på ett framtidsinriktat alternativ inte bara kritisera delar av majoritetens politik.

Expressens Malin Siwe beskriver saken väl i dagens Expressen.

Skyll inte på flygförbandet

Försvarsutskottets nye ordförande, socialdemokraten Peter Hultqvist, ger nu exempel på den sämsta sortens politiskt ledarskap. Först driver hans parti igenom en ologisk begränsning av den svenska insatsen i Libyen. När det absurda i uppgiftsställningen kommer till allmänhetens kännedom då väljer han att kritisera dem som skickats iväg att lösa uppgiften. Dessutom verkar det rätt tveksamt om Peter Hultqvist som ordförande för försvarsutskottet direkt kontaktar Försvarsmakten. Försvarsmakten ska inte styras från riksdagen utan regeringen.

Jag har skrivet om det förut men det förtjänar att upprepas. Håkan Juholts ingripande i utformningen av beslutet om den svenska insatsen i Libyen var synnerligen missriktat. Hans tal om sin speciella hänsyn om drogade barnsoldater var ytterligare exempel på att fyndiga uttalanden inte är samma sak som politiskt ledarskap.
SvD Wiseman's Wisdoms

Fotnotspolitikens konsekvenser

29 mars kommenterade jag i ett blogginlägg den svenska fotnotspolitiken rörande insatsen i Libyen. Istället för att helhjärtat ställa upp bakom FN-resolutionen tvingades regeringen av Socialdemokraterna att inta en egendomlig mellanposition. Detta innebär att vi är med och bidrar i insatsen men att vi samtidigt inte är med fullt ut.

Sverige bygger sin säkerhet tillsammans med andra länder, framförallt i EU. Det innebär att vi för vår säkerhet är beroende av andra länders solidaritet med oss. Det är därför mycket olyckligt att vi inte ställer upp fullt ut när vår insats efterfrågas.

På vilket sätt det mänskliga lidandet blir mindre av att den svenska insatsen för skyddet av civilbefolkningen inte innefattar insatser mot markmål får väl ställas till den mångårige försvarspolitikern Håkan Juholt.

SvD

Jag formulerade mig illa

Gårdagens blogginlägg rörande Håkan Juholts DN-debattartikel om de enligt honom dramatiska förändringarna av kulturpolitiken drog många besökare till bloggen. Av kommentarerna och länkningarna att döma var det mycket vänsterfolk på besök igår. Dessa tillfälliga besökare verkade mycket upprörda och framförallt för dem utvecklar jag idag mina tankar i gårdagens inlägg.

Håkan Juholt verkar med sin debattartikel vilja skapa en bild av en regering som vill krossa kulturen. Han gör det genom att med mycket starka ord beskriva skillnaderna inom kulturpolitiken. Han hävdar också att dessa skillnader i kulturpolitik skulle härröra från en skillnad i människosyn. Detta sätt att argumentera är djupt demagogiskt och här vanligtvis hemma hos ledare och folkförförare inom extrem organisationer. I Juholts fall vänder han sig likt kommunistledare emot marknaden.

Vad är det då som gjort Juholt så upprörd? Han för fram några konkreta förändringar som Alliansregeringen genomfört.

Alliansen har tagit bort den fria entrén till de statliga museerna. Fri entré vid flertalet statliga museer förslogs i budgetpropositionen 2003. Försöket pågick i full skala vid 19 statliga museer under åren 2005 och 2006. Fri entré har följaktligen funnits under två av de alla år som vi har haft en Socialdemokratisk regering. Innebär det att de andra regeringscheferna Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson hade en annan människosyn än Håkan Juholt?

Nacka kommun planerar att lägga ut driften av sina bibliotek på entreprenad. Detta innebär fortsatt att verksamheten är gemensamt finansierad och styrs av bibliotekslagen och lokalt beslutade politiska inriktningar. En stor del av landet förskolor drivs idag på samma sätt i enskild regi, offentligt finansierade och reglerade i lag och av lokala politiska beslut. Om en ändring av driftsformen av bibliotek är så upprörande tycker då Juholt också att förskolor i enskild regi visar på en annan människosyn? Om inte varför tycker han i sådana fall att bokutlåning i enskild regi är allvarligare än barnomsorg?

Regeringen har slutat att utse nya konstnärer som ska få livslång statlig inkomstgaranti. Jag kan se argument både för och emot denna form av statlig förläning. Wikipedia har en lista på dagens 157 innehavare av statlig inkomstgaranti. Jag har svårt att tro att dessa personers kulturverksamhet på något dramatiskt sätt blivit mer kreativ och självständig för att deras statliga belöning varit livslång.

På en punkt var mitt inlägg igår dåligt formulerat. Jag tycker inte att Juholts syn på kulturpolitiken är kommunistisk. Däremot börjar han mer och mer låta som en kommunist när han agiterar. Hans försök att få små politiska skillnader att framstå som avgrunder, att ställa grupper emot varandra och att utmåla motståndaren som representant för en annan människosyn är oroande. Sverige behöver en ansvarsfull opposition med en oppositionsledare som kan utgöra en trovärdig statsministerkandidat. Sverige behöver inte en oppositionsledare som med demagogiska tal och artiklar försöker vilseleda sina åhörare.

Bloggar som kommenterade gårdagens inlägg:
Alliansfritt Sverige Ekonomisten Röda Berget Thomas Böhlmark Mitt i Steget Roger Jönsson Peter Andersson In your face Högbergs Tankar Badlands Hyena