Inga universallösningar passar

Det pågår nu en internationell debatt om hur man bäst kommer ur den statsfinansiella krisen. I vissa fall agerar nog debattörerna med sin ideologiska reptilhjärna när de argumenterar för att ökad offentlig konsumtion respektive neddragningar alltid är rätt väg. Jag är av uppfattningen att läget skiljer sig åt i olika länder och att därför måste även ordinationen bli olika. När det gäller Grekland så är problemet strukturellt och inte konjunkturellt. Det saknas väsentliga delar för att staten ska fungera. Dessutom saknas folkligt stöd för att genomföra nödvändiga reformer. Utan att den grekiska befolkningen i grunden inser detta och tar tag i dessa problem är det meningslöst att skicka pengar. Jag har under lång tid ansett att det bästa vore att låta Grekland lämna så väl euron som EU om man inte på allvar tar tag i sina fundamentala problem. När det gäller Spanien är jag mycket mer optimistisk. Här är krisen av ett annat slag. En spekulationsbubbla inom fastighetssektorn, delvis beroende av det konstlat låga ränteläget genom euron, har försatt staten i en prekär situation. Spanien har med sin nya regering vid spakarna genomfört ett antal strukturellt sunda reformer. Jag anser att en offentlig intervention i den finansiella sektorn med hjälp av ekonomiskt stöd från eurozonen är en bra åtgärd. Den spanska staten har visat reformvilja men om den samtidigt ska hantera finanssektorn blir uppgiften övermäktig. Det är dock viktigt att pengarna används klokt och att de privata ägarna får ta första smällen. De som ropar på större offentliga utgifter för att få fart på ekonomin bortser från att det är just den politiken som har fört vissa länder in i krisen. Utan strukturellt fungerande ekonomier är det inte fruktbart att kasta in nya friska pengar. Skulduppbyggnaden idag kommer att behöva betalas av nästa generation. SvD DN SvD SR