Så var man åter i Lohärad efter fyra dagar på partistämman i Gävle. Det var min första partistämma och det blev ett antal nya intryck och kontakter. Bland annat lyckades jag engagera ett antal personer som gäster till kommande radioinspelningar. Sofia Arkelsten har redan hunnit omnämna detta på sin blogg.
Fredrik Reinfeldt höll ett mycket inspererande avslutningstal. Talet tog sin utgångspunkt i människan och var djupare än vad som varit brukligt. Det känns mycket bra, jag tycker det är bra om vår politik blir mer övertygelsebaserad.
söndag 28 oktober 2007
torsdag 25 oktober 2007
Besök från Serbien
Igår hade vi besök i riksdagen av en delegation från Serbien. Det var deras finansutskott som besökte Sverige för att studera vår budgetprocess men framförallt vårt system för revision inom statens verksamheter. När man bygger upp en demokrati är det väldigt viktigt att man skapar starka oberoende kontrollfunktioner.
Vid lunchen framförde min bordsgranne en mycket tänkvärd reflektion. Han hade varit i Sverige och träffat med honom jämngamla (läs unga) svenska politiker. Det som slagit honom var att de svenska politikerna hela tiden förde upp frågorna på ett globalt plan emedan han fostrad av den serbiska politiska diskussionen hela tiden förde ner frågorna till ett nationellt/serbiskt perspektiv. Det finns troligen ett antal rationella skäl till att de förhöll sig på detta sätt och det är intressant att fundera över varför vi förhåller oss till frågor på olika sätt.
Vid lunchen framförde min bordsgranne en mycket tänkvärd reflektion. Han hade varit i Sverige och träffat med honom jämngamla (läs unga) svenska politiker. Det som slagit honom var att de svenska politikerna hela tiden förde upp frågorna på ett globalt plan emedan han fostrad av den serbiska politiska diskussionen hela tiden förde ner frågorna till ett nationellt/serbiskt perspektiv. Det finns troligen ett antal rationella skäl till att de förhöll sig på detta sätt och det är intressant att fundera över varför vi förhåller oss till frågor på olika sätt.
onsdag 24 oktober 2007
Låter lovande Wykman!
I dag skriver MUF:s ordförande Niklas Wykman på DN Debatt om sina idéer för förbundet. Jag har själv inte varit med i något ungdomsförbund och emellanåt har jag varit rätt kritisk till företeelsen att man börjar arbeta partipolitiskt redan som barn. Jag är av uppfattningen att det är bra om våra beslutsfattare har erfarenhet från arbetslivet utanför politiken. Det är i dag alltför många beslutsfattare som aldrig haft ett ickepolitiskt arbete. Därför tycker jag det är bra när Wykman så tydligt deklarerar att MUF inte ska vara en organisation vars syfte är att producera yrkespolitiker. Vidare tycker jag att det är mycket bra att han vill att MUF ska lyfta fram ungdomsfrågorna snarare än att vara en organisation för "lillgamla" som tuggar ideologiska teser. Wykman vänder sig mot att MUF skulle vara en ideologisk vakthund, här tror jag att han överdriver problemen. Jag tror nämligen att man kan vara en ideologisk vakthund och lyfta fram reella ungdomsproblem samtidigt, det viktiga är vad som är mål respektive medel. Enligt min uppfattning så ska lösandet av problemen vara målet och ideologin medlet. Nu har det ibland varit tvärtom.
tisdag 23 oktober 2007
Både rätt och fel av Alf Svensson
På dagens DN Debatt skriver Alf Svensson om försvaret. Rätt tycker jag att han har då han efterlyser en uppdaterad säkerhetspolitisk analys och en långsiktig säkerhetspolitik. Däremot tycker jag att Alf Svensson är föga statsmannalik då han genom sitt okritiska stöd för försvarsindustrin förminskar försvarsfrågan till regional- och näringspolitik. En av förklaringarna till försvarets relativt låga produktivitet är att riksdag och regering använt försvarsanslaget till just regional- och näringspolitik.
måndag 22 oktober 2007
På besök i riksdagen!
Dagens händelse blir utan konkurrens skolbesöket ifrån Rodengymnasiet, Norrtälje. Under ca en och en halv timme pågick rundvandringen i riksdagen. Platser som besöktes var b.la. andrakammarsalen, finansutskottets rum och inte minst plenisalen. Under hela rundvandringen var engagemanget stort och många fårgor ställdes. Göran och jag (Jacob Birkeland, politisk serkreterare) följde med under hela rundvandringen för att passa på att uppdatera våra guidekunskaper. På slutet av visningen gavs det även möjlighet att fritt för eleverna ställa frågor till Göran, ett tillfälle som eleverna passade på att utnyttja.
Till dig som är intresserad av att se hur riksdagen ser ut innefrån så finns det en stående inbjudan till just dig. Göran ser gärna att skolklasser kommer på besök. Om du är lärare eller elev och intresserad av att ta med din klass för rundvisnig på riksdagen är du välkommen att maila till goran.pettersson@riksdagen.se eller jacob.birkeland@riksdagen.se
…nu är det hög tid för lite fika!
Till dig som är intresserad av att se hur riksdagen ser ut innefrån så finns det en stående inbjudan till just dig. Göran ser gärna att skolklasser kommer på besök. Om du är lärare eller elev och intresserad av att ta med din klass för rundvisnig på riksdagen är du välkommen att maila till goran.pettersson@riksdagen.se eller jacob.birkeland@riksdagen.se
…nu är det hög tid för lite fika!
Försvarspolitisk debatt
I fredags blev det allmänpolitisk debatt i kammaren. Vi var bara två ledamöter som tog tillfället i akt och debatterade försvarsfrågor. Här följer mitt anförande samt påföljande replikskifte. Du kan fundera över varför tilltalet av talmannen ändras mellan anförandet och repliken :-)
Anf. 234 GÖRAN PETTERSSON (m):
Herr talman! När jag anmälde mig till den allmänpolitiska debatten angav jag att jag ville tala under rubriken Försvars- och säkerhetspolitik. Det är två ämnen som är intimt sammankopplade, och enligt min uppfattning går det inte att på ett meningsfullt sätt behandla det ena utan att diskutera det andra. Trots att dagens debatt har den formella rubriken Försvarspolitik tänker jag utnyttja möjligheten att även göra en koppling även till säkerhetspolitiken.
I februari 2002 enades fyra av riksdagens partier om en beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska hållning. Där sades bland annat: ”Sverige är militärt alliansfritt.” Vidare fastställdes: ”En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik.”
Vad har då hänt sedan dess? Först fick vi försvarsbeslutet 2004 som innebar en mycket stor neddragning av försvarets insatsorganisation. Nu har vi budgetpropositionen för 2008 som är en fortsättning på försvarsbeslutet med reduceringar av materielanslaget. Oppositionen föreslår i sina olika budgetmotioner dessutom ännu kraftigare reduceringar på försvaret.
De flesta initierade bedömare är nu av uppfattningen att Sverige inte längre har en självständig och allsidig försvarsförmåga. I det korta perspektivet är detta hanterbart då det inte föreligger något militärt hot mot landet. Man kan lite förenklat säga att vi i dag har en vackert-väder-lösning, och så länge vädret är vackert är lösningen bra. Men förutsättningarna att klara ett försämrat omvärldsläge är dåliga.
Överbefälhavaren Håkan Syrén uttrycker detta i sin bok Både och på följande sätt:
”Sverige är precis som andra europeiska småstater beroende av en fungerande europeisk säkerhetsstruktur. Någon möjlighet för oss att skydda oss helt på egen hand om det säkerhetspolitiska läget i Europa skulle försämras på ett avgörande sätt kommer inte att finnas.”
Kungl. Krigsvetenskapsakademien bedriver för närvarande ett större projekt med namnet På egen hand eller tillsammans? Den europeiska småstaten i en ny tid? Vid akademiens höstsymposium i onsdags var slutsatsen tydlig – alternativet på egen hand är överspelat.
Min slutsats av allt detta är mycket enkel: Försvars- och säkerhetspolitiken hänger inte längre ihop.
För att få tillbaka en sammanhängande försvars- och säkerhetspolitik krävs antingen en mycket kraftig höjning av försvarsanslaget eller att säkerhetspolitiken anpassas till verkligheten och att Sverige ansluter sig till Nato.
Då kan följande fråga ställas: När kan man ändra säkerhetspolitik? Det bästa tillfället för att göra en sådan förändring är när det råder ett relativt avspänt läge i närområdet. Det innebär att vi nu är inne i en sådan period där ändringar i säkerhetspolitiken kan ske med relativt små spänningshöjningar i närområdet.
En anslutning till Nato bör ske samordnat med Finland och med stöd av en bred parlamentarisk majoritet. Vidare bör beslutet vara folkligt förankrat. Detta kommer att kräva ett stort politiskt ledarskap framför allt från de partier som under lång tid propagerat mot ett medlemskap. Situationen liknar i många stycken den som rådde inför vår medlemsansökan i EG/EU.
Moderaterna och Folkpartiet har redan tydliga partibeslut för ett svenskt Natomedlemskap. Bollen ligger hos Socialdemokraterna.
Säkerheten mot yttre hot tillhör statens huvuduppgifter. Det är därför oacceptabelt, enligt min uppfattning, om ett ledande parti, troligtvis mot bättre vetande, bedriver en populistisk politik som riskerar Sveriges säkerhet. Det är hög tid att Socialdemokraterna i grunden omvärderar sin syn på säkerhetspolitiken. Det är dags för ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker att sätta Sveriges säkerhetsintressen framför partitaktiken. Det är dags för Mona Sahlin att visa samma ledarskap som Ingvar Carlsson gjorde när han förändrade Socialdemokraternas Europapolitik och inställning till Europeiska unionen.
Jag vill avsluta med att citera ur överste Ulf Henricssons anförande vid Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium. Jag kommer dock inte att göra det på samma stockholmska som han använder. Han sade: ”Säkerhetspolitiken ska styras av logik och analys inte av känslor och opinionsvindar.”
Anf. 235 PETER RÅDBERG (mp) replik:
Fru talman! Göran Pettersson vurmar för Nato. Du lär nog vara ganska ensam om det. Såvitt jag förstår har regeringen inga ambitioner om att Sverige ska bli ett Natoland under denna mandatperiod. Jag får därför önska dig lycka till med den kampen.
Du säger att vi inte har någon allsidig försvarsförmåga. Men det har Sverige egentligen inte haft på mycket lång tid i den meningen att vi kan försvara Sverige om vi skulle bli angripna.
Det lyckliga nu är, Göran Pettersson, att vi har gått från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Endast 10 procent av den totala försvarsbudgeten går till det insatsförsvar som riksdagen enhälligt beslutat om.
Du talar om att du vill ha både ett insatsförsvar och ett invasionsförsvar. Då vill jag fråga dig: Har du övergett tanken på ett insatsförsvar? Om man ska ha ett invasionsförsvar också talar vi om en tredubbel försvarsbudget i framtiden.
Anf. 236 GÖRAN PETTERSSON (m) replik:
Fru talman! Tack för stödet i den fortsatta kampen! Jag är helt medveten om att detta är en långsiktig process. Som jag säger är förutsättningen för ett Natomedlemskap en bred parlamentarisk uppslutning och en folklig förankring. Det är inte ett arbete som genomförs i en handvändning. Jag tror därför att det kommer att ta avsevärt längre tid än en mandatperiod. Din bedömning av vad regeringen har uttalat i frågan är helt rätt.
Beträffande detta dubbla försvar förespråkar jag inte linjen att vi skulle bygga två olika försvar, ett självständigt nationellt försvar och ett insatsförsvar för internationella insatser. Jag anser att vi ska gå alliansvägen, Natovägen, som innebär att det blir ett försvar för båda uppgifterna och där man hjälper varandra.
Anf. 237 PETER RÅDBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag har en fråga till dig, Göran Pettersson. Vi har beslutat i denna kammare att ha just ett insatsförsvar. Om vi ska förverkliga det handlar det väldigt mycket om att lägga fram en budget för ett insatsförsvar, vilket inte har skett. Vi har fortfarande en budget för ett invasionsförsvar. 90 procent av budgeten är för invasionsförsvar och endast 10 procent för insatsförsvar. Säger du nej till det? Det hoppas jag att du inte gör. Då får du helt enkelt lägga om politiken. Jag vill ha svar på om du har sagt nej till ett invasionsförsvar eller inte.
Anf. 238 GÖRAN PETTERSSON (m) replik:
Fru talman! Nej, jag är en mycket stark anhängare av en satsning som innebär ytterligare fokusering på insatsförsvar. Men som jag framförde i mitt anförande bygger den tesen på att man då har en säkerhetspolitisk lösning som säkerställer det nationella försvaret i en annan lösning. Om man gör en fokuserad lösning på ett insatsförsvar och inte löser den andra delen står man ensam och oskyddad i ett förändrat omvärldsläge.
Andra bloggar om: försvarspolitik, Nato, försvaret
Anf. 234 GÖRAN PETTERSSON (m):
Herr talman! När jag anmälde mig till den allmänpolitiska debatten angav jag att jag ville tala under rubriken Försvars- och säkerhetspolitik. Det är två ämnen som är intimt sammankopplade, och enligt min uppfattning går det inte att på ett meningsfullt sätt behandla det ena utan att diskutera det andra. Trots att dagens debatt har den formella rubriken Försvarspolitik tänker jag utnyttja möjligheten att även göra en koppling även till säkerhetspolitiken.
I februari 2002 enades fyra av riksdagens partier om en beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska hållning. Där sades bland annat: ”Sverige är militärt alliansfritt.” Vidare fastställdes: ”En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik.”
Vad har då hänt sedan dess? Först fick vi försvarsbeslutet 2004 som innebar en mycket stor neddragning av försvarets insatsorganisation. Nu har vi budgetpropositionen för 2008 som är en fortsättning på försvarsbeslutet med reduceringar av materielanslaget. Oppositionen föreslår i sina olika budgetmotioner dessutom ännu kraftigare reduceringar på försvaret.
De flesta initierade bedömare är nu av uppfattningen att Sverige inte längre har en självständig och allsidig försvarsförmåga. I det korta perspektivet är detta hanterbart då det inte föreligger något militärt hot mot landet. Man kan lite förenklat säga att vi i dag har en vackert-väder-lösning, och så länge vädret är vackert är lösningen bra. Men förutsättningarna att klara ett försämrat omvärldsläge är dåliga.
Överbefälhavaren Håkan Syrén uttrycker detta i sin bok Både och på följande sätt:
”Sverige är precis som andra europeiska småstater beroende av en fungerande europeisk säkerhetsstruktur. Någon möjlighet för oss att skydda oss helt på egen hand om det säkerhetspolitiska läget i Europa skulle försämras på ett avgörande sätt kommer inte att finnas.”
Kungl. Krigsvetenskapsakademien bedriver för närvarande ett större projekt med namnet På egen hand eller tillsammans? Den europeiska småstaten i en ny tid? Vid akademiens höstsymposium i onsdags var slutsatsen tydlig – alternativet på egen hand är överspelat.
Min slutsats av allt detta är mycket enkel: Försvars- och säkerhetspolitiken hänger inte längre ihop.
För att få tillbaka en sammanhängande försvars- och säkerhetspolitik krävs antingen en mycket kraftig höjning av försvarsanslaget eller att säkerhetspolitiken anpassas till verkligheten och att Sverige ansluter sig till Nato.
Då kan följande fråga ställas: När kan man ändra säkerhetspolitik? Det bästa tillfället för att göra en sådan förändring är när det råder ett relativt avspänt läge i närområdet. Det innebär att vi nu är inne i en sådan period där ändringar i säkerhetspolitiken kan ske med relativt små spänningshöjningar i närområdet.
En anslutning till Nato bör ske samordnat med Finland och med stöd av en bred parlamentarisk majoritet. Vidare bör beslutet vara folkligt förankrat. Detta kommer att kräva ett stort politiskt ledarskap framför allt från de partier som under lång tid propagerat mot ett medlemskap. Situationen liknar i många stycken den som rådde inför vår medlemsansökan i EG/EU.
Moderaterna och Folkpartiet har redan tydliga partibeslut för ett svenskt Natomedlemskap. Bollen ligger hos Socialdemokraterna.
Säkerheten mot yttre hot tillhör statens huvuduppgifter. Det är därför oacceptabelt, enligt min uppfattning, om ett ledande parti, troligtvis mot bättre vetande, bedriver en populistisk politik som riskerar Sveriges säkerhet. Det är hög tid att Socialdemokraterna i grunden omvärderar sin syn på säkerhetspolitiken. Det är dags för ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker att sätta Sveriges säkerhetsintressen framför partitaktiken. Det är dags för Mona Sahlin att visa samma ledarskap som Ingvar Carlsson gjorde när han förändrade Socialdemokraternas Europapolitik och inställning till Europeiska unionen.
Jag vill avsluta med att citera ur överste Ulf Henricssons anförande vid Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium. Jag kommer dock inte att göra det på samma stockholmska som han använder. Han sade: ”Säkerhetspolitiken ska styras av logik och analys inte av känslor och opinionsvindar.”
Anf. 235 PETER RÅDBERG (mp) replik:
Fru talman! Göran Pettersson vurmar för Nato. Du lär nog vara ganska ensam om det. Såvitt jag förstår har regeringen inga ambitioner om att Sverige ska bli ett Natoland under denna mandatperiod. Jag får därför önska dig lycka till med den kampen.
Du säger att vi inte har någon allsidig försvarsförmåga. Men det har Sverige egentligen inte haft på mycket lång tid i den meningen att vi kan försvara Sverige om vi skulle bli angripna.
Det lyckliga nu är, Göran Pettersson, att vi har gått från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Endast 10 procent av den totala försvarsbudgeten går till det insatsförsvar som riksdagen enhälligt beslutat om.
Du talar om att du vill ha både ett insatsförsvar och ett invasionsförsvar. Då vill jag fråga dig: Har du övergett tanken på ett insatsförsvar? Om man ska ha ett invasionsförsvar också talar vi om en tredubbel försvarsbudget i framtiden.
Anf. 236 GÖRAN PETTERSSON (m) replik:
Fru talman! Tack för stödet i den fortsatta kampen! Jag är helt medveten om att detta är en långsiktig process. Som jag säger är förutsättningen för ett Natomedlemskap en bred parlamentarisk uppslutning och en folklig förankring. Det är inte ett arbete som genomförs i en handvändning. Jag tror därför att det kommer att ta avsevärt längre tid än en mandatperiod. Din bedömning av vad regeringen har uttalat i frågan är helt rätt.
Beträffande detta dubbla försvar förespråkar jag inte linjen att vi skulle bygga två olika försvar, ett självständigt nationellt försvar och ett insatsförsvar för internationella insatser. Jag anser att vi ska gå alliansvägen, Natovägen, som innebär att det blir ett försvar för båda uppgifterna och där man hjälper varandra.
Anf. 237 PETER RÅDBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag har en fråga till dig, Göran Pettersson. Vi har beslutat i denna kammare att ha just ett insatsförsvar. Om vi ska förverkliga det handlar det väldigt mycket om att lägga fram en budget för ett insatsförsvar, vilket inte har skett. Vi har fortfarande en budget för ett invasionsförsvar. 90 procent av budgeten är för invasionsförsvar och endast 10 procent för insatsförsvar. Säger du nej till det? Det hoppas jag att du inte gör. Då får du helt enkelt lägga om politiken. Jag vill ha svar på om du har sagt nej till ett invasionsförsvar eller inte.
Anf. 238 GÖRAN PETTERSSON (m) replik:
Fru talman! Nej, jag är en mycket stark anhängare av en satsning som innebär ytterligare fokusering på insatsförsvar. Men som jag framförde i mitt anförande bygger den tesen på att man då har en säkerhetspolitisk lösning som säkerställer det nationella försvaret i en annan lösning. Om man gör en fokuserad lösning på ett insatsförsvar och inte löser den andra delen står man ensam och oskyddad i ett förändrat omvärldsläge.
Andra bloggar om: försvarspolitik, Nato, försvaret
fredag 19 oktober 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
