Vitaliserande debatt

Jag har läge hävdat att den försvars- och säkerhetspolitiska debatten haltar. Ofta diskuteras detaljöverväganden emedan de strategiska frågorna lämnas obesvarade. På dagens Brännpunkt gör Oscar Jonsson ett vällovligt försök att lyfta de strategiska frågorna. Jag hoppas att hans debattartikel bidrar till att vitalisera försvarsdebatten.

Jag har under sommaren spelat in två avsnitt av Försvarsradion om försvars- och säkerhetspolitik.

I det första så samtalar jag och min politiske sekreterare Erik Hagström om den svenska försvarsdebatten. Det programmet kan du lyssna på om du följer denna länk.

I det andra programmet samtalar jag och årets Princeton-praktikant, Yuliya Barsukova, om utvecklingen i Ryssland. Det programmet kan du lyssna på om du följer denna länk.

Försvarsmaktsutformning 2

Beslutet att gå vidare och utveckla JAS E/F har gett anledning till att fundera lite runt möjligheterna att bedriva långsiktig försvarsplanering. I en ideal värld så kan man rent analytiskt ta fram hur försvarsmakten ska se ut om tio år för att då var rätt avvägd för att möta de då gällande hoten. Om man sätter sig in i frågorna lite djupare inser man snart att antalet variabler är närmast obegränsat och att de inte alltid heller varierar helt förutsägbart. Dessutom styrs planeringen av ett mycket stort antal ramvillkor som bestämmer förutsättningarna. Jag skulle vilja påstå att JAS är ett sådant ramvillkor. När det första beslutet om utveckling togs så innebar det att vi för lång tid slog in på en väg där beslutet att utveckla E/F bara är ett naturligt och närmast givet steg. Om vi inte valt att utveckla E/F så skulle enligt min bedömning ändå stora resurser behövt avdelas för att vidmakthålla kompetens vid Saab för att hålla liv i C/D. Sverige har också åtaganden mot andra stater som valt JAS. E/F är också operativt nödvändigt då de tidigare versionerna inte har den utvecklingspotential för sensorer och vapen som krävs för att göra systemet operativt relevant i en inte alltför avlägsen framtid. 

Så till den stora frågan om antal. Vilket antal E/F kommer Sverige att behöva om 15 år? Jag kan ödmjukt konstatera att jag inte är förmögen att svara på den frågan. Jag har mycket svårt att tro att det finns ett exakt svar. Det har också mycket att göra med hur ett antal andra saker utvecklar sig. Hur utvecklas hoten, vad gör våra grannländer (NO, DK, SF), hur ser USA:s engagemang i Europa ut, vilken total försvarsbudget finns det folkligt stöd för etc. När man fattar utvecklingsbeslut finns det en tendens till att man bygger besluten på att ett stort antal flygplan ska införskaffas. Detta antagande gör att utvecklingskostnaden på enskilt flygplan blir rimlig och utvecklingsalternativet klarar jämförelsen med direktanskaffning. När det gäller utvecklingsbeslutet av E/F förefaller man inte ha gått i den fällan det tycker jag är bra. Om det om tio år skulle visa sig att vi borde ha fler flygplan så torde en ökad takt i produktionen vara möjlig att åstadkomma. 

Slutligen, ytterligare en försvårande faktor vid försvarsplaneringen. Sveriges säkerhetspolitik haltar. Det bidrar med ytterligare ett mycket svårhanterat ramvillkor. Ett natomedlemskap skulle innebära att vi kunde bygga planeringen runt vissa mer handfasta antaganden.

Försvarsmaktsutformning

Det finns en övertro på att man kan analysera fram en "korrekt" försvarsmaktsutformning. Om man betänker att man dessutom arbetar i ett framtidsperspektiv på minst 10 år och att ett mycket stort antal parametrar är mycket osäkra så blir ekvationen mycket osäker. Att därför tvärsäkert säga vilket antal flygplan som är "rätt" om dryga tio år är därför tämligen ointressant. Vad som däremot är viktigt är att man tar fram system som är rimligt flexibla och balanserade. Att ha ett stort antal flygplan men utan bra sensorer, vapen och motmedel är inte särskilt smart. JAS E/F är nödvändigt för att få en plattform som medger att utrustas med radar, varpen och motmedel som ger den rimliga duellvärden mot de hot som kan förväntas om tio år. Det är dock viktigt att komma ihåg att utan radar, vapen och motmedel så är det bara en plattform utan stridseffekt.

Love, Peace and Understanding

I veckan hade jag och min praktikant, Yuliya Barsukova, en gemensam debattartikel publicerad på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Artikeln som handlade om utvecklingen i Ryssland var en av den gångna veckans mest kommenterade. Jag har dessutom tagit emot ett antal e-postmeddelanden samt kommentarer på min blogg likväl som IRL. Den stora majoriteten av kommentarerna har varit negativa, vilket förvisso är normalfallet för debattartiklar. Igår kommenterade jag kommentarerna runt att Yuliya troligen var spion. Idag tänkte jag kommentera påståendena att vi är naiva och tror att ryssen kan bemötas med "Love, Peace and Understanding".

Svar
Utvecklingen i Ryssland är oroande och hur Europas stater och USA agerar kommer att påverka utgången. Det är viktigt att man klarar av att hålla ett par olika saker i huvudet samtidigt. Yuliyas och min tes är att en viktig faktor för fredlig samexistens mellan stater är att de är demokratier. Därför är det viktigt att agerandet från västsidan är genomtänkt så att det inte spelar de icke-demokratiska krafterna i händerna. Det är viktigt att skilja på den ryska regimen under ledning av Putin och det ryska folket. Öppenhet och handel bidrar till att vidga vyerna för många ryssar och gör dem mindre mottagliga för Putins retorik. Att göra hätska utfall mot allt ryskt gör situationen för oppositionen i Ryssland svårare. Ryssar rör sig idag över gränserna på ett helt annat sätt än på Sovjetunionens tid. Yuliya är själv ett bra exempel på detta. Hon studerar vid Princeton i USA inte för att regimen i Ryssland önskar det utan för att hon kvalificerat sig och fått finansiering från USA.

Samtidigt måste Europas stater ta ett större ansvar för sin yttre säkerhet. Efter flera år av avveckling av kalla krigets massarméer krävs nu nya resurser för att skapa modern effektiv militär förmåga. Ryssland är inte Sovjetunionen och det geopolitiska läget är radikalt annorlunda vilket ställer andra militära krav än kalla kriget gjorde. När det gäller Sverige och Finland anser jag att en tydligare säkerhetspolitik vore av godo. Ett svenskt och finskt Natomedlemskap nu när omvärldsläget är relativt avspänt skulle bidra till ett tydligare och därigenom säkrare läge i vår region. Ett medlemskap i Nato skulle också bidra till att försvarsmaktsutformningen kunde göras utgående från detta faktum och inte som nu behöva beakta alla eventualiteter.

Det kan nog vara läge att citera en av mina favoriter bland amerikanska presidenter nämligen Theodore Roosevelt. "Speak softly and carry a big stick."

 

Har jag närt en spion vid min barm?

I veckan hade jag och min praktikant, Yuliya Barsukova, en gemensam debattartikel publicerad på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Artikeln som handlade om utvecklingen i Ryssland var en av den gångna veckans mest kommenterade. Jag har dessutom tagit emot ett antal e-postmeddelanden samt kommentarer på min blogg likväl som IRL. Den stora majoriteten av kommentarerna har varit negativa, vilket förvisso är normalfallet för debattartiklar. Jag tänkte att här på bloggen fördelat på ett antal inlägg lämna mina kommentarer till kommentarerna.  

Kommentar 1

Några av kommentarerna kretsar runt det kloka att överhuvudtaget ha en rysk praktikant. Några tycks anse att det är högst troligt att hon är någon typ av spion och undrar vilka säkerhetsåtgärder jag vidtagit. 

Svar 1

Jag tycker att de här kommentarerna visar på just den skadliga attityd som gör att vi kan missa chansen att påverka utvecklingen i Ryssland i en demokratisk riktning. Att se alla ryssar som potentiella spioner stänger dörrar. Vi bör istället ge vårt stöd till unga ryssar som vill se en demokratisk utveckling i sitt hemland och inte smälla igen dörren i ansiktet på dem. Vi tenderar ofta att blanda ihop den ryska ledningen med det ryska folket. Ryssland är inte heller Sovjetunionen. Det innebär att ett mycket stort antal ryssar reser utomlands och som i Yuliyas fall även studerar utomlands. De är inte som förr utsända av den Sovjetiska staten. I Yuliyas fall har hon på egna meriter antagits som stipendiat vid Princeton University. Det är det amerikanska toppuniversitet som antagit henne inte den ryska staten och det är stiftelser vid Princeton som finansierar hennes studier och uppehälle. Yuliya har deltagit i demonstrationerna mot valfusket i samband med valet till Duman och har i sin blogg http://ybarsukova.wordpress.com och i tidningsartiklar i Sverige framfört kritik mot den ryska regimen. Kan Yuliya ändå vara en spion? Ja visst kan hon det! Princeton är ju för övrigt känt för att vara en rekryteringsbas för CIA. Men vem vet vi med säkerhet inte är spion? 

Under praktiktjänstgöringen i riksdagen så har Yuliya inte haft tillgång till något säkerhetsklassat. I övrigt har hon genomgått en process för att få visum till Sverige för att praktisera i riksdagen. 

Imorgon går jag vidare med kommenterandet av kommentarerna.

Teori och praktik

I en artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt argumenterar nationalekonomen Christian Westerlind Wigström logiskt för andra budgetregler. I teorin är hans förslag på ändringar helt rimliga. Men tyvärr den statliga finanspolitiken lyder inte under logikens lagar, politik är en konst och ingen vetenskap. Det finns en teori som kallas Public choice och som säger att politiker emellanåt kommer fatta beslut utgående från möjligheterna att bli omvalda. De kommer inte att se till landets bästa utan istället gynna viktiga väljargrupper. Därför fungerar inte Westerind Wigströms logik. Valår kan vi politiker lova mycket så kallade investeringar om bara kapitalkostnaderna behöver belasta budgeten.

Dagens sätt att redovisa investeringar i statsbudgeten kom om jag minns rätt inte till under 90-tals krisen utan infördes av Gunnar Sträng. Allt för att hindra att valfläsket riskerade statsfinanserna.

Fortsatt fokusering på plattformen JAS

Gårdagens stora besked om försvaret var att vi ska gå vidare och utveckla JAS E/F. Detta är ett mycket stort projekt som under lång tid kommer att styra försvarets utveckling och förutsättningar. Att ha en stor och avancerad försvarsindustri är ett tveeggat svärd. Å ena sidan bidrar försvarsindustrin både till försvarsförmågan och till utvecklingen av näringslivet å andra sidan blir Försvarsmakten styrd att utformas utgående från industrins behov av nya projekt. Många vittnar om alla goda effekter som teknologiutvecklingen inom försvarsindustrin har haft för samhället i övrigt. Men kan det vara så att om försvarsindustrin inte sugit upp tusentals civilingenjörer så kanske dessa varit med och skapat andra saker. Kanske hade vi haft ett svenskt Google eller Apple. 

Jag är av uppfattningen att vi är i behov av bra luftstridskrafter. Tyvärr blir det ofta allt för mycket fokusering på plattformarna det vill säga flygplanen. De ofta viktigare faktorerna vapen, sensorer och motmedel nämns väldigt sällan. En plattform som ger flexibilitet att förses med nya vapen, sensorer och motmedel är ofta bättre än en ”skräddarsydd” dito. Ett strålande exempel är amerikanska B-52 som fortfarande är i tjänst dock med radikalt andra vapen och uppgifter än de som var aktuella planet togs fram. 

Plattformen JAS C/D har uppenbarligen ett antal begränsningar som gör det omöjligt att förse den med den utrustning som behövs för att göra den operativt relevant mot nära förestående hot. Jag hoppas att man vid framtagandet av JAS E/F är tillräckligt framsynt så att den har flexibiliteten att möta hot som man idag möjligen inte förutsett. Tyvärr är väl incitamenten för industrin att göra så svaga. Affärsmodellen att alltid behöva ersätta de just levererade plattformarna är uppenbarligen rätt framgångsrik.

 

SvD SvD DN Skipper Wiseman