Försvarsmaktsutformning 2

Beslutet att gå vidare och utveckla JAS E/F har gett anledning till att fundera lite runt möjligheterna att bedriva långsiktig försvarsplanering. I en ideal värld så kan man rent analytiskt ta fram hur försvarsmakten ska se ut om tio år för att då var rätt avvägd för att möta de då gällande hoten. Om man sätter sig in i frågorna lite djupare inser man snart att antalet variabler är närmast obegränsat och att de inte alltid heller varierar helt förutsägbart. Dessutom styrs planeringen av ett mycket stort antal ramvillkor som bestämmer förutsättningarna. Jag skulle vilja påstå att JAS är ett sådant ramvillkor. När det första beslutet om utveckling togs så innebar det att vi för lång tid slog in på en väg där beslutet att utveckla E/F bara är ett naturligt och närmast givet steg. Om vi inte valt att utveckla E/F så skulle enligt min bedömning ändå stora resurser behövt avdelas för att vidmakthålla kompetens vid Saab för att hålla liv i C/D. Sverige har också åtaganden mot andra stater som valt JAS. E/F är också operativt nödvändigt då de tidigare versionerna inte har den utvecklingspotential för sensorer och vapen som krävs för att göra systemet operativt relevant i en inte alltför avlägsen framtid. 

Så till den stora frågan om antal. Vilket antal E/F kommer Sverige att behöva om 15 år? Jag kan ödmjukt konstatera att jag inte är förmögen att svara på den frågan. Jag har mycket svårt att tro att det finns ett exakt svar. Det har också mycket att göra med hur ett antal andra saker utvecklar sig. Hur utvecklas hoten, vad gör våra grannländer (NO, DK, SF), hur ser USA:s engagemang i Europa ut, vilken total försvarsbudget finns det folkligt stöd för etc. När man fattar utvecklingsbeslut finns det en tendens till att man bygger besluten på att ett stort antal flygplan ska införskaffas. Detta antagande gör att utvecklingskostnaden på enskilt flygplan blir rimlig och utvecklingsalternativet klarar jämförelsen med direktanskaffning. När det gäller utvecklingsbeslutet av E/F förefaller man inte ha gått i den fällan det tycker jag är bra. Om det om tio år skulle visa sig att vi borde ha fler flygplan så torde en ökad takt i produktionen vara möjlig att åstadkomma. 

Slutligen, ytterligare en försvårande faktor vid försvarsplaneringen. Sveriges säkerhetspolitik haltar. Det bidrar med ytterligare ett mycket svårhanterat ramvillkor. Ett natomedlemskap skulle innebära att vi kunde bygga planeringen runt vissa mer handfasta antaganden.