Under gårdagens debatt i kammaren om stabilitetspaketet hände något egendomligt. Efter att socialdemokraterna i finansutskottet, representerade av mycket erfarna Sonia Karlsson, debatterat frågan klart anmälde sig ytterligare två herrar till talarlistan. Det var förre finansministern Bosse Ringholm och förre statsrådet Leif Pagrotsky. Bosse Ringholms inlägg får väl närmast tas som en liten personlig markering då hans ungdomsförsyndelse att uppmana till socialisering av bankväsendet hade nämnts i debatten. Besynnerligare blev det då Leif Pagrotsky trädde upp i talarstolen och i synnerligen starka ordalag fördömde det betänkande som socialdemokraterna i utskottet i god samarbetsanda accepterat. Ännu underligare blev det då hans hårda angrepp på såväl det marknadsekonomiska systemet, regeringen och EU följdes av applåder från delar av den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Jag vet inte hur detta ska tolkas men jag tror att delar av gåtans lösning återfinns i dagens SvD och Aftonbladet. Det finns uppenbarligen en betydande spricka inom det socialdemokratiska partiet. Mona Sahlin har kritiserat vänsterpartiet för att de inte ställer upp på de bärande delarna för svensk finanspolitik. Jag tycker att det är bra att hon och Thomas Östros tar denna strid. Men hur står det till med hennes egen riksdagsgrupp? När hon måhända ett antal förklädda vänsterpartister vid sin barm?
SvD SvD Aftonbladet
__________________________________________
Lyssna på ”Den politiska talradion” med Göran Pettersson och Jacob Birkeland på dinledamot.wordpress.com
Andra bloggar om: politik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Det vi ser nu är givetvis en maktkamp mellan sossekvinnorna och "traditionalister" inom socialdemokratin. Man ska se nästan allt som kommer från en socialdemokrat i det ljuset just nu. Pagrotskys återfall i trettiotalsretorik kan vara en markering att partiet är ”högerdraget” och att han söker sig till någon gruppering som är osynlig utifrån.
Det tog ju bara några veckor innan främsta utmanaren – Messing – lämnade politiken. Messing gick alltså från förste konkurrent till diskbänken på något halvår. Man ska vara naiv intill stupid för att inte genomskåda det.
Det intressanta är att kampen är så lätt att följa. Nästa drag i den här dokusåpan lär komma tidigt nästa år.
Det Leif Pagrotsky,som råkar vara en klarsynt intelligent politiker, reagerade mot var att stabilitetsplanen innebär att riksdagen överlåter makten över 1 500 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar till tjänstemännen på Riksgäldskontoret. Riksdagen har sen inget inflytande över hur och när de statliga innehaven i bankerna man räddat ska säljas, det beslutar regeringen.
Det gällde alltså inte planen i sig utan beslutsgången.
Ute bland väljarna däremot finns en växande opinion mot att det inte är någon brist på miljarder när banker ska räddas men när Anders Knape(m) i dag begärde 5 miljarder kommuner och länder från "konkurs" på grund av snabbt växande underskott fanns inte en krona att erbjuda.
Partipiskan viner inte som den gör i alliansen. Det är mer högt till tak och där politikerna vågar ha egna åsikter. När dessa åsikter fogas samman blir det betydligt bättre än vad det blir hos alliansens robotpolitiker.
Skicka en kommentar